Få EE AA TT skulle få se amazonens eller! hästens blod flyta. Men nej! Amazonen kastade bort lansen och sträckte ut handen; och likasom fattadt af en förtrollning, sprang lejonet tillbaka samt blef plötsligt åter ödmjukt och undergifvet; och nu upplyste ett leende af stolthet amazonens anletsdrag. Med oöfverträfflig vighet och ett sällsynt behag svingade hon sig härefter ur sadeln. En dörr öppnades, och hästen gick ut. Men signoran följde honom icke. Hon stod stolt och hotande framför lejonet, som viftande med svansen kröp till hennes fötter och syntes bedja om förlåtelse för sin uppstudsighet. Hon höjde armen och pekade med befallande min på den dörr, genom hvilken lejonet kommit in. Vilddjuret kröp baklänges, med ögonen oafvändt fästade på henne samt helt-och hållet beherrskadt af hennes blick, till dörren, som då uppläts utifrån, hvarefter lejonet, ännu bibehållande samma ödmjuka ställning, :försvann genom densamma. Signora Santenio var allena på scenen. Hon stod der kall och med högburen panna, märmorhvit i ansigtet och orörlig. Intet leende tackade publiken, som rasade af förtjusning, icke ens en liten rörelse med hufvudet förrådde att hon hört dessa dånande spplåder och bravorop, denna storm af bifall och jubel. Hennes öga hvilade på em loge i första raden och ur detsamma framsköto blixtar af