-— VV me
— Det finns intet annat medel, mumlade
han med minen hos en menniska, som lyftar
giftbägaren, för att föra den till sina läppar.
— Marie, sade han derpå högt, gif mig nu
ert svar!... Vill ni bli min hustru?
Hon lät sin hand hvila på lejonets panna,
vände sig långsamt om och såg på Santenio.
— Nej, sade hon lugat, jag vill icke bli er
hustru.
Det tycktes, som hade en tung börda fallit
från Santenios hjerta, ett gladt leende upp-
lyste för en kort stund hans vilda anlete,
men det försvann hastigt åter, och hans panna
förmörkades.
— Ni vill alltså döda mina djur? frågade
han i en ton af förtviflan. Ty ni märker väl,
att de lida af att icke se er? Lejonet har
sedan tre dagar nästan ingenting ätit och
tigern är vild och ostyrig, såsom han var in-
nan jag började tämja honom. Nej, Marie,
ni måste bli min maka, ni får icke döda mina
djur.
SA Sade jag er inte, Santenio, att ni ej
älskar mig, att ert hjerta uteslutande tillhör
era djur? frågade Marie och smålog sorgset.
Stackars Santenio! Ni vill alltså göra den
största tänkbara uppoffring för djurens skull,
ni vill smida er i äktenskapets förhatliga
bojor, blott för att tillfredsställa ett lejong
och en tigers nyck! Min olycklige svän, ni
vet kanske icke, att ni ådrager er de förfär-
ligaste afgrundsqval genom att låta er fast-