-— VV me — Det finns intet annat medel, mumlade han med minen hos en menniska, som lyftar giftbägaren, för att föra den till sina läppar. — Marie, sade han derpå högt, gif mig nu ert svar!... Vill ni bli min hustru? Hon lät sin hand hvila på lejonets panna, vände sig långsamt om och såg på Santenio. — Nej, sade hon lugat, jag vill icke bli er hustru. Det tycktes, som hade en tung börda fallit från Santenios hjerta, ett gladt leende upplyste för en kort stund hans vilda anlete, men det försvann hastigt åter, och hans panna förmörkades. — Ni vill alltså döda mina djur? frågade han i en ton af förtviflan. Ty ni märker väl, att de lida af att icke se er? Lejonet har sedan tre dagar nästan ingenting ätit och tigern är vild och ostyrig, såsom han var innan jag började tämja honom. Nej, Marie, ni måste bli min maka, ni får icke döda mina djur. SA Sade jag er inte, Santenio, att ni ej älskar mig, att ert hjerta uteslutande tillhör era djur? frågade Marie och smålog sorgset. Stackars Santenio! Ni vill alltså göra den största tänkbara uppoffring för djurens skull, ni vill smida er i äktenskapets förhatliga bojor, blott för att tillfredsställa ett lejong och en tigers nyck! Min olycklige svän, ni vet kanske icke, att ni ådrager er de förfärligaste afgrundsqval genom att låta er fast