Santenio svängde sitt jernspö, och en för-
bannelse kom öfver hans läppar. Med hastiga
steg gick han för att hemta fyrpännan, som
en af hans tjenare redan hade i beredskap.
Men han stannade framför lejonets bur.
Hans af vrede lågande blick antog genäst ett
mildare, svårmodigt uttryck, när han såg huru
lejonet och hunden lekte.
— Lothario, äfven du vägrar att älska mig
vidare? sade Santenio, och likasom hade djuret
förstått den djupt bedröfvade ton, hvari denna
fråga uttalades, såg det på sin herre med
kärleksfulla blickar och nalkades gallret; men
när han sträckte fram sin arm, för att smeka
lejonets rygg, rusade detta tillbaka och gömde
sig i burens aflägsnaste vrå, likasom fruk-
tande för att vidröras af hans hand.
Santenio begynte nu darra i alla lemmar,
och hans ansigte blef dödsblekt.
— Jag är förtrollad, murilade han ångest-
full. En ond blick har träffat mig, en hem-
lighetsfull förbannelse hvilar öfver mig, ty
till och med mina älsklingar vända sig bort
ifrån mig och känna mig ej mera. Hvad är
detta? Hvad betyder detta? Hvad har jag då
gjort, eftersom lejonet öfvergifver mig, såsom
vore det en af de trolösa menniskorna, och
såsom hade det tröttnat vid mina ömhets-
betygelser. O, Lothario, mitt favorit-djur, mitt
lejon! Du krossar mitt hjerta och gör mig
galen af sorg och raseri. Jag tålde, att men-
niskorna förrådde mig, jag tålde, att min egen