Santenio svängde sitt jernspö, och en förbannelse kom öfver hans läppar. Med hastiga steg gick han för att hemta fyrpännan, som en af hans tjenare redan hade i beredskap. Men han stannade framför lejonets bur. Hans af vrede lågande blick antog genäst ett mildare, svårmodigt uttryck, när han såg huru lejonet och hunden lekte. — Lothario, äfven du vägrar att älska mig vidare? sade Santenio, och likasom hade djuret förstått den djupt bedröfvade ton, hvari denna fråga uttalades, såg det på sin herre med kärleksfulla blickar och nalkades gallret; men när han sträckte fram sin arm, för att smeka lejonets rygg, rusade detta tillbaka och gömde sig i burens aflägsnaste vrå, likasom fruktande för att vidröras af hans hand. Santenio begynte nu darra i alla lemmar, och hans ansigte blef dödsblekt. — Jag är förtrollad, murilade han ångestfull. En ond blick har träffat mig, en hemlighetsfull förbannelse hvilar öfver mig, ty till och med mina älsklingar vända sig bort ifrån mig och känna mig ej mera. Hvad är detta? Hvad betyder detta? Hvad har jag då gjort, eftersom lejonet öfvergifver mig, såsom vore det en af de trolösa menniskorna, och såsom hade det tröttnat vid mina ömhetsbetygelser. O, Lothario, mitt favorit-djur, mitt lejon! Du krossar mitt hjerta och gör mig galen af sorg och raseri. Jag tålde, att menniskorna förrådde mig, jag tålde, att min egen