missöden. Tre gånger voro vi ute för de häf-
tigaste stormar, och en gång såg sig kaptenen
nödsakad att inlöpa i en norsk hamn. 9Seg-
lingen genom den norska skärgården gjorde
ett underbart intryck på min fantasi; sagan
om den flygande holländaren, sådan hon blet
mig bekräftad af sjömännens muntliga berät-
telser, vann en bestämd egendomlig färg, som
endast de af mig upplefvade äfventyren på
hafvet kunde skänka henne.
Librettons innehåll är i största korthet
följande:
En norsk sjöfarande Daland hemkommer
från en längre resa, men tvingas af en storm
att inlöpa i en hamn, några mil från hans eget
hem, Kort derefter inkommer i samma hamn
Den flygande holländaren med sitt hemska
fartyg. Holländaren landstiger och berättar
sjelf den grymma straffdom, som tvingar ho-
nom att i evig tid vräkas omkring på hafvet,
så länge storm kring rymden går, så länge
bölja stranden slår. Den olycklige medför
omätliga skatter ombord på sitt fartyg, men
alla sky det som pesten. Daland och hollän-
daren sammanträffa; den senare begär gäst-
frihet hos den förre och lofvar att löna honom
med skatter ifrån alla jordens länder, Den
snikne Daland blir förtjust öfver förslaget och
sin nya bekantskap, och utan vidare omstän-
digheter lofvar han holländaren sin dotter,
som denne begär i utbyte mot alla sina skatter.
Ömsesidig belåtenhet, ty holländaren ser i
partiet en utsigt till frälsning, Hvart sjunde
år kastas han nemligen i land, och om han
då lyckas vinna en maka, trogen i döden,
når han frälsning ur straffets bann; men
troget vif han aldrig finner, Stormen har
emellertid upphört; svärfar och måg stiga
ombord på sina respektiva fartyg och sätta
kurs på den senares hem, der andra akten
spelar.
Dalands dotter, en svärmisk natur, har gått
och förälskat sig i en gammal tafla, förestäl-
lande holländaren, och införlifvat sig med den
tankon, att hon af en högre makt är utsedd
att blifva den bleka mannens trofasta brud,
Detta hindrar dock icke att hon har en fäst-
man af kött och blod, jägaren Erik, som emel-
lertid är mycket orolig öfver Sentas vurm, så
mycket mer som han i en dröm sett Sontas
offer gå i fullbordan, Erik berättar drömmen,
men detta har endast till följd att Senta ännu
mer stärkes i sin tro. Han sökt mig upp,
han hör mig till! Hans lott med fröjd jag
dela vill! utropar hon lidelsefullt, derigenom
bringande Erik till förtviflan. Emellertid hem-
kommer fadern, medförande den hemska gä-
sten (alldeles som i Eriks dröm); Senta, på
en gång öfverraskad, glad och förskräckt, stär-
kes naturligtvis derafännu mera i sin tro, lik-
som hon, å sin sida, på holländaren gör det
lifligaste intryck. Påverkade af fadern, skynda
båda att yppa sina känslor, hvarunder Senta
meddelar den olycklige sitt oryggliga beslut
att bringa honom tröst för seklers jämmer.
Fadern infinner sig åter för att höra utgången
af frieriet och utropar förtjust: Ilon trohet
svär i lust och nöd, och snart hon bär gull-
kronan röd.
I tredje akten förflyttas man åter ut i det
fria, vid stranden utanför Dalands hem. Gläd-
jen och jublet stå högt i sky och traktens
ungdom är samlad för att mottaga de hem-
komna sjömännen. Ett dystert afbrott i all
denna fröjd gör holländarens spöklika skepp,
som olycksbådande och mörkt gungar på vå-
gen. Erik har emellertid fått del af Sentas
trolofning, som bringar honom till förtviflan.
Holländaren öfverraskar de unga tu och tar
för gifvet att Senta, liksom alla andra mör
förut gjort, skall svika sin trohet. Han vred-
gas dock ej, utan reder sig till att på nytt
börja sin vilda jagt öfver hafven och lofyar
till och med att rädda Senta från den eviga
fördömelse, som drabbat alla dem, hvilka svi-
kit sin trohet mot holländaren, derigenom att
han sjelf afstår från alla vidare försök till
frälsning, Han säger benne hvem han är, ilar
ombord och - lägger ut; men Senta, trofast
till sin död, sliter sig lös från dem, som söka
att hålla henne tillbaka, och störtar sig i haf-
vet, hvarvid holländarens skepp går till bot-
ten, men han ock BSenta i förklarad gestalt
synas höja sig öfver vattenytan...
Historien, fastän särdeles enkel, är ju
vacker. Vore den blott icke så allvarlig,
så tragisk! Musiken smyger sig på det
närmaste efter texten; det är just Wagners
starka sida. Men derför blir den också
mycket seriös. Man längtar efter något, som
skulle komma nerverna att dallra af glada
melodiers kraft. Men denna längtan blir
-