missöden. Tre gånger voro vi ute för de häftigaste stormar, och en gång såg sig kaptenen nödsakad att inlöpa i en norsk hamn. 9Seglingen genom den norska skärgården gjorde ett underbart intryck på min fantasi; sagan om den flygande holländaren, sådan hon blet mig bekräftad af sjömännens muntliga berättelser, vann en bestämd egendomlig färg, som endast de af mig upplefvade äfventyren på hafvet kunde skänka henne. Librettons innehåll är i största korthet följande: En norsk sjöfarande Daland hemkommer från en längre resa, men tvingas af en storm att inlöpa i en hamn, några mil från hans eget hem, Kort derefter inkommer i samma hamn Den flygande holländaren med sitt hemska fartyg. Holländaren landstiger och berättar sjelf den grymma straffdom, som tvingar honom att i evig tid vräkas omkring på hafvet, så länge storm kring rymden går, så länge bölja stranden slår. Den olycklige medför omätliga skatter ombord på sitt fartyg, men alla sky det som pesten. Daland och holländaren sammanträffa; den senare begär gästfrihet hos den förre och lofvar att löna honom med skatter ifrån alla jordens länder, Den snikne Daland blir förtjust öfver förslaget och sin nya bekantskap, och utan vidare omständigheter lofvar han holländaren sin dotter, som denne begär i utbyte mot alla sina skatter. Ömsesidig belåtenhet, ty holländaren ser i partiet en utsigt till frälsning, Hvart sjunde år kastas han nemligen i land, och om han då lyckas vinna en maka, trogen i döden, når han frälsning ur straffets bann; men troget vif han aldrig finner, Stormen har emellertid upphört; svärfar och måg stiga ombord på sina respektiva fartyg och sätta kurs på den senares hem, der andra akten spelar. Dalands dotter, en svärmisk natur, har gått och förälskat sig i en gammal tafla, föreställande holländaren, och införlifvat sig med den tankon, att hon af en högre makt är utsedd att blifva den bleka mannens trofasta brud, Detta hindrar dock icke att hon har en fästman af kött och blod, jägaren Erik, som emellertid är mycket orolig öfver Sentas vurm, så mycket mer som han i en dröm sett Sontas offer gå i fullbordan, Erik berättar drömmen, men detta har endast till följd att Senta ännu mer stärkes i sin tro. Han sökt mig upp, han hör mig till! Hans lott med fröjd jag dela vill! utropar hon lidelsefullt, derigenom bringande Erik till förtviflan. Emellertid hemkommer fadern, medförande den hemska gästen (alldeles som i Eriks dröm); Senta, på en gång öfverraskad, glad och förskräckt, stärkes naturligtvis derafännu mera i sin tro, liksom hon, å sin sida, på holländaren gör det lifligaste intryck. Påverkade af fadern, skynda båda att yppa sina känslor, hvarunder Senta meddelar den olycklige sitt oryggliga beslut att bringa honom tröst för seklers jämmer. Fadern infinner sig åter för att höra utgången af frieriet och utropar förtjust: Ilon trohet svär i lust och nöd, och snart hon bär gullkronan röd. I tredje akten förflyttas man åter ut i det fria, vid stranden utanför Dalands hem. Glädjen och jublet stå högt i sky och traktens ungdom är samlad för att mottaga de hemkomna sjömännen. Ett dystert afbrott i all denna fröjd gör holländarens spöklika skepp, som olycksbådande och mörkt gungar på vågen. Erik har emellertid fått del af Sentas trolofning, som bringar honom till förtviflan. Holländaren öfverraskar de unga tu och tar för gifvet att Senta, liksom alla andra mör förut gjort, skall svika sin trohet. Han vredgas dock ej, utan reder sig till att på nytt börja sin vilda jagt öfver hafven och lofyar till och med att rädda Senta från den eviga fördömelse, som drabbat alla dem, hvilka svikit sin trohet mot holländaren, derigenom att han sjelf afstår från alla vidare försök till frälsning, Han säger benne hvem han är, ilar ombord och lägger ut; men Senta, trofast till sin död, sliter sig lös från dem, som söka att hålla henne tillbaka, och störtar sig i hafvet, hvarvid holländarens skepp går till botten, men han ock BSenta i förklarad gestalt synas höja sig öfver vattenytan... Historien, fastän särdeles enkel, är ju vacker. Vore den blott icke så allvarlig, så tragisk! Musiken smyger sig på det närmaste efter texten; det är just Wagners starka sida. Men derför blir den också mycket seriös. Man längtar efter något, som skulle komma nerverna att dallra af glada melodiers kraft. Men denna längtan blir