betaren, hvilken mera anstränger sin kropp och derföre äfven bör vara i större behof-af hvad till de kroppsliga behofven hörer, till sitt uppehälle och sin vederqvickelso ofta icke har en tiondel eller en tjugondel af hvad för andra samhällsmedlemmar knappt vill förslå; måste man komma till den slutsatsen, att antingen hafva dessa öfriga samhällsmedlemmar delat med sig för litet åt kroppsarbetaren, eller ock är deras eget njutningsbegär för stort. Måhända påträffas sanningen i detta, likasom i så många andra fall, icke invid utan emellan de gränser, inom hvilka man bar att söka den; och njutningsbegäret borde sålunda kanske å den ena sidan i pågon mån tillfredsställas, å den andra deremot inskränkas. Det torde vara öfverflödigt att erinra, att vi här med njutningar icke mena endast sådana, som vanligen icko rubriceras såsom ädla; vi åsyfta hvad som i allmänhet tjenar att tillfredsställa våra såväl kroppsliga som andliga behot. Af dessa behof ära do kroppsliga i allmänhet de svåraste att tillfredsställa. De uppsluka största delen af våra inkomster och bli ändock aldrig tillfredsställda, ty der de verkliga behofven sluta, der vidtaga de inbillade, och gränsen, vid hvilken de senare börja, vill man icke finna, den, vid hvilken de sluta, kan man icko finna. Skulle den djupare själsodling, som vanligtvis anföres såsom grund för en bättre samhällsställniog, vara så beskaffad, att med den måste följa nödvändigheten af att tillfredsställa äfven de tnbillade behofven, då är denna själsodling af alltför tvetydig beskaffenhet för att kunna få anses såsom giltig grund för något beståndande, De vorkliga kroppsliga behofven äro berättigade hos alla samhällsmedlemmår; de inbillade äro icke berättigade. Kroppsarbetaren är således berättigad till helsosam och tillräcklig föda, sund bostad, snygga och rena kläder samt hvad mer till bevarandet af kroppens helsa erfordras. De andliga behofven äro deromot olika för olika grader af själsodling. En högre samhällsställning, ehuru den tyvärr visst icke alltid bar sin grund uti högre grad af själsodling, kan derföre, åtminstone i många fall medföra berättigade anspråk på högre andligå pjutningar, Men det är icko tillfredsställandet af dessa Bom förorsakar betydliga kostnader, Ur billighetens -— nej ur klokhetans — synpunkt borde de inbillade behofven å den ena sidan maka åt sig för att lemna plats åt de verkliga å den andra. Vi behöfva kroppsarbetaran; derför måste vi se till att han kan existera, Vår egen existens är i alltför många afseenden beroende af honom, för att vi skulle kunna underlåta att ef klokhet göra för honom hvad känslan af billighet skulle, om hona funne gehör, bjuda oss att göra. Och äfven om vi vilja göra oss mera oberoende af honom, är det nödvändigt att vi reducera våra behof och öka vår duglighet. Det osmak: liga prålet bordo då afskaffas, den löjliga fåfängan bortlöggas, alla ohelsosamma öfverdrifter undvikas. Våra qvinvor borde till och med lära sig att laga vår mat och sy sina kläder i stället för att öfva sig i konsten att väl applicera chignongen och att röra sig i lika smaklösa som oändamålsenliga, ofta mycket pråliga och litet amständiga drägter. Det är beqvämt att möta arbetarens anspråk med den frasen: arbetet får gälla hvad det kan; men det är hvarken klokt eller billigt att sålunda affärda arbetaren, Det kroppsliga arbetet är en af de nödvändigaste faktorer, som betinga samhällenas tillvaro; dess värde kan och bör ej mätas allenast med deras mått, som behöfva: köpa arbetet, utan. ock med deras, som måste sälja det. Om köparen säger: jag kan eller vill ej betala mer, har ock säljaren rätt att fästa uppmärksamhet vid att han ej kan sälja sitt arbeto till: det pris, köparen bjuder. . Det torde då gestalta sig så, att köparens, af de inbillade behofven ofta betingade pris till slut måste jenska med gig för säljarens pris, som betingas af verkliga behof. Om köparens och säljarens mått icke stämma öfverens, måste det ena vara falskt, och sådant mått kan ej användas i längden. Arbetet lärer väl sålunda, förr eller senare, komma att gälla hvad det bör. I den, för att så säga, fredliga striden om arbetets valör, måste arbetaren oftast finna sig underlägsen. Hans motståndare är honom nemligen dfverlägsen i förståndsgåfvor -och resurser. I konkurrensen: har han visserligen en bundsförvandt; men känslan af det gemensamma intresset arbetsgifvarne emellan bildar dock en motvigt mot konkurrensen. Arbetsgifvaren går derföre ej gerna så långt till mötes, som hatimöjligen skulle kunna. Upp: står en brytning, kan nemligen arbetsgifvaren med sina resurser, till hvilka ock hörer att, åtminstone för fågon tid, kunna afstå från de inbillade bzehotvens tillfredsställaude, uthärda längre än arbetaren. Denne senare, redan: förut satt på förköappning, kan ej vidare draga in påstaten. Striden om arbetets valör föres alltså icke med lika vapen och det är sålunda ingalunda gifvet, att dot arbete, som gäller hvad det kan, äfven gäller hvad det naturenligt borde gälla, Men man vill likväl såsom en naturlag åberopa, att arbetet måste gälla hvad det kan, Må så vara, nota bone om vi ärligt taga med i räkningen alla faktorer, af hvilka detta kan ytterst skulle betingas. Bland dessa faktorer borde då billighetskänslan äfven, ingå; men