betaren, hvilken mera anstränger sin kropp
och derföre äfven bör vara i större behof-af
hvad till de kroppsliga behofven hörer, till
sitt uppehälle och sin vederqvickelso ofta icke
har en tiondel eller en tjugondel af hvad för
andra samhällsmedlemmar knappt vill förslå;
måste man komma till den slutsatsen, att an-
tingen hafva dessa öfriga samhällsmedlemmar
delat med sig för litet åt kroppsarbetaren,
eller ock är deras eget njutningsbegär för
stort. Måhända påträffas sanningen i detta,
likasom i så många andra fall, icke invid utan
emellan de gränser, inom hvilka man bar att
söka den; och njutningsbegäret borde sålunda
kanske å den ena sidan i pågon mån tillfreds-
ställas, å den andra deremot inskränkas. Det
torde vara öfverflödigt att erinra, att vi här
med njutningar icke mena endast sådana,
som vanligen icko rubriceras såsom ädla; vi
åsyfta hvad som i allmänhet tjenar att till-
fredsställa våra såväl kroppsliga som andliga
behot.
Af dessa behof ära do kroppsliga i allmän-
het de svåraste att tillfredsställa. De upp-
sluka största delen af våra inkomster och bli
ändock aldrig tillfredsställda, ty der de verk-
liga behofven sluta, der vidtaga de inbillade,
och gränsen, vid hvilken de senare börja, vill
man icke finna, den, vid hvilken de sluta, kan
man icko finna. Skulle den djupare själsod-
ling, som vanligtvis anföres såsom grund för
en bättre samhällsställniog, vara så beskaffad,
att med den måste följa nödvändigheten af
att tillfredsställa äfven de tnbillade behofven,
då är denna själsodling af alltför tvetydig
beskaffenhet för att kunna få anses såsom
giltig grund för något beståndande,
De vorkliga kroppsliga behofven äro berät-
tigade hos alla samhällsmedlemmår; de in-
billade äro icke berättigade. Kroppsarbetaren
är således berättigad till helsosam och tillräcklig
föda, sund bostad, snygga och rena kläder
samt hvad mer till bevarandet af kroppens
helsa erfordras.
De andliga behofven äro deromot olika för
olika grader af själsodling. En högre sam-
hällsställning, ehuru den tyvärr visst icke all-
tid bar sin grund uti högre grad af själsod-
ling, kan derföre, åtminstone i många fall
medföra berättigade anspråk på högre andligå
pjutningar, Men det är icko tillfredsställan-
det af dessa Bom förorsakar betydliga kost-
nader,
Ur billighetens -— nej ur klokhetans — syn-
punkt borde de inbillade behofven å den ena
sidan maka åt sig för att lemna plats åt de
verkliga å den andra. Vi behöfva kroppsar-
betaran; derför måste vi se till att han kan
existera, Vår egen existens är i alltför
många afseenden beroende af honom, för att
vi skulle kunna underlåta att ef klokhet göra
för honom hvad känslan af billighet skulle,
om hona funne gehör, bjuda oss att göra. Och
äfven om vi vilja göra oss mera oberoende
af honom, är det nödvändigt att vi reducera
våra behof och öka vår duglighet. Det osmak:
liga prålet bordo då afskaffas, den löjliga få-
fängan bortlöggas, alla ohelsosamma öfver-
drifter undvikas. Våra qvinvor borde till och
med lära sig att laga vår mat och sy sina
kläder i stället för att öfva sig i konsten att
väl applicera chignongen och att röra sig i
lika smaklösa som oändamålsenliga, ofta myc-
ket pråliga och litet amständiga drägter.
Det är beqvämt att möta arbetarens anspråk
med den frasen: arbetet får gälla hvad det
kan; men det är hvarken klokt eller billigt
att sålunda affärda arbetaren, Det kroppsliga
arbetet är en af de nödvändigaste faktorer,
som betinga samhällenas tillvaro; dess värde
kan och bör ej mätas allenast med deras
mått, som behöfva: köpa arbetet, utan. ock
med deras, som måste sälja det. Om köpa-
ren säger: jag kan eller vill ej betala mer,
har ock säljaren rätt att fästa uppmärksamhet
vid att han ej kan sälja sitt arbeto till: det
pris, köparen bjuder. . Det torde då gestalta
sig så, att köparens, af de inbillade behofven
ofta betingade pris till slut måste jenska med
gig för säljarens pris, som betingas af verk-
liga behof. Om köparens och säljarens mått
icke stämma öfverens, måste det ena vara
falskt, och sådant mått kan ej användas i
längden. Arbetet lärer väl sålunda, förr eller
senare, komma att gälla hvad det bör.
I den, för att så säga, fredliga striden om
arbetets valör, måste arbetaren oftast finna
sig underlägsen. Hans motståndare är honom
nemligen dfverlägsen i förståndsgåfvor -och
resurser. I konkurrensen: har han visserligen
en bundsförvandt; men känslan af det gemen-
samma intresset arbetsgifvarne emellan bildar
dock en motvigt mot konkurrensen. Arbets-
gifvaren går derföre ej gerna så långt till
mötes, som hati- möjligen skulle kunna. Upp:
står en brytning, kan nemligen arbetsgifvaren
med sina resurser, till hvilka ock hörer att,
åtminstone för fågon tid, kunna afstå från
de inbillade bzehotvens tillfredsställaude, ut-
härda längre än arbetaren. Denne senare,
redan: förut satt på förköappning, kan ej vi-
dare draga in påstaten. Striden om arbetets
valör föres alltså icke med lika vapen och
det är sålunda ingalunda gifvet, att dot ar-
bete, som gäller hvad det kan, äfven gäller
hvad det naturenligt borde gälla,
Men man vill likväl såsom en naturlag åbe-
ropa, att arbetet måste gälla hvad det kan,
Må så vara, nota bone om vi ärligt taga med
i räkningen alla faktorer, af hvilka detta kan
ytterst skulle betingas. Bland dessa faktorer
borde då billighetskänslan äfven, ingå; men