hårdhet mot 038, och att han med tårar i
ögonen har besvurit mig att förlåta hans far.
— Olyckliga barn! .. Men hvar har Arthur
kunnat säga dig allt detta, hvar har du sam-
manträffat med honom? Ty: det är länge se-
dan han var hes oss, och när han kom sista
gången, var det för att taga afsked af 038,
emedan hans far, sade han, fått höra talas
om hans besök i vårt oansenliga hem samt
förbjudit honom att vidare upprepa dessa.
Och sjelf hade han ju måst heligt lofva att
i detta fall lyda gubbens vilja,
— Och han har hållit sitt löfte, svarade
Marie leende. Han har aldrig sedan den tiden
varit hos oss. Men hvarje afton har han
väntat utanför vår port, tills jag kommit för
att gå bort med det arbete, jag under dagen
förfärdigat, och hemta nytt för morgondagen.
Iivarje afton har han följt mig: på denna-pro-
menad, och vandrande arm i arm på gatorna,
ha vi talat om vår kärlek och vår framtid,
om den lycka, som. förestår 088.
— Och han har aldrig tänkt på att för-
hjelpa dig ur din närvarande sorgliga belägen-
het? Han, som säger att han älskar dig, han
har kunnat fördraga att du arbetar för betal-
ning och genomlefver en glädjelös ungdom en-
dast för det du är beroende af den ömkliga
dagspenningen!
— Ack! han har ofta badt mig så inzer-
ligt att upphöra med detta arbete och mottaga
ett understöd af honom; han har ofta sagt