— Jag vet allt detta, men jag vet också
att vi ännu äro tillräckligt unga för att kunna
vänta; jag vet derjemte att vår kärlek är stark
nog till att öfvervinna alla svårigheter, och
att den visst: icko skall krossas mot första
stötesten på vår väg. Jag vet, att vi ha
gvurit hvarandra att troget och modigt afbida
framtiden, emedan denna till sist måste gifva
oss kärlekens lycka.
— Han hear segt dig att han vill gifta sig
med dig! Han! utropade Eusebia, i det hon
lyftade sin blick mot himmelen och häftigt
stampade med båda fötterna. Han, denne väl-
lusting, denne slösande, lättsinnige roug, har
bedårat dig med sina smekord, med sitt fal-
ska smicker. Och jag, jag har ingenting märkt,
ingenting anat! Mina ögon har varit förblin-
dade, eftersom de icke sett, och mina öron
döfva, eftersom de icke hört, huru denne min
ädlo kusin lockat dig i snaran, O, Marie!
vet du då inte, att hans far, ehuru han är
en af mina närmaste. slägtingar; utan det rin-
gaste medlidande tillslatit sin dörr för mig
och befallt sina tjenare att aldrig släppa in
mig? Vet du då ej, att han lemnaft alla mina
bref obesvarade och förklarat att han för
framtiden icke vill ha något med oss att göra?
— Jag vet det, mamma, men jag vet äfven,
att hans som gerna vill godtgöra hvad fadren
brutit. Jag vet, att Arthurs Varma, ädla
hjerta bar blödt vid tanken på den gamles