— Jag vet allt detta, men jag vet också att vi ännu äro tillräckligt unga för att kunna vänta; jag vet derjemte att vår kärlek är stark nog till att öfvervinna alla svårigheter, och att den visst: icko skall krossas mot första stötesten på vår väg. Jag vet, att vi ha gvurit hvarandra att troget och modigt afbida framtiden, emedan denna till sist måste gifva oss kärlekens lycka. — Han hear segt dig att han vill gifta sig med dig! Han! utropade Eusebia, i det hon lyftade sin blick mot himmelen och häftigt stampade med båda fötterna. Han, denne vällusting, denne slösande, lättsinnige roug, har bedårat dig med sina smekord, med sitt falska smicker. Och jag, jag har ingenting märkt, ingenting anat! Mina ögon har varit förblindade, eftersom de icke sett, och mina öron döfva, eftersom de icke hört, huru denne min ädlo kusin lockat dig i snaran, O, Marie! vet du då inte, att hans far, ehuru han är en af mina närmaste. slägtingar; utan det ringaste medlidande tillslatit sin dörr för mig och befallt sina tjenare att aldrig släppa in mig? Vet du då ej, att han lemnaft alla mina bref obesvarade och förklarat att han för framtiden icke vill ha något med oss att göra? — Jag vet det, mamma, men jag vet äfven, att hans som gerna vill godtgöra hvad fadren brutit. Jag vet, att Arthurs Varma, ädla hjerta bar blödt vid tanken på den gamles