negrer dogo i en farsot. Den herrliga egen-
domen hotades af undergång. Då öfvertalade
mig flera af de mera framstående ibland mina
svarta att anskaffa en ny uppsättning negrer
och erbjödo sig att åtfölja mig på färden efter
desamma. Jag beslöt således att åter utrusta
mitt skepp och göra några turer till Afrika.
Skeppet fick namnet Korpen och gjorde
flera lyckliga turer. Men min Nanny var
ytterst sorgsen öfver hela denna handtering.
Hon följde mig alltid på mina resor och var
som en engel för de arma svarta, hvilka min
penningetörst och roflystnad släpade långt
bort i slafveri, ehuru icke till materielt elände,
ty jag höll mina slafvar bra. — Trots all min
låghet var dock Gud mig nådig och efter flera
års äktenskap skänkte Nanny mig en huld
underpant på vår kärlek, en liten flicka, en
afbild af sin sköna moder, åt hvilken jag i
detta heliga ögonblick lofvade att icke hemföra
mera än en enda laddning slafvar — men detta
var nödvändigt för plantagens bestånd, som nu
var den största i hela Brasilien. Nanny
följde med som vanligt och vi medtogo äfven
nu vår lilla flicka. Min dotter var då unge-
fär sex år gammal. Allt gick väl för sig, men
på återvägen ansattes vi hårdt af de en-
gelska kryssarne. Jag hade ofta i forna tider
haft mången svår dust med dem, men alltid
undkommit, tack vare mitt goda skepp och
mitt ypperliga manskap. Nu var det i syn-
nerhet en som var ihärdig i sin förföljelse
och hvilken uel ovanlig skicklighet visste