negrer dogo i en farsot. Den herrliga egendomen hotades af undergång. Då öfvertalade mig flera af de mera framstående ibland mina svarta att anskaffa en ny uppsättning negrer och erbjödo sig att åtfölja mig på färden efter desamma. Jag beslöt således att åter utrusta mitt skepp och göra några turer till Afrika. Skeppet fick namnet Korpen och gjorde flera lyckliga turer. Men min Nanny var ytterst sorgsen öfver hela denna handtering. Hon följde mig alltid på mina resor och var som en engel för de arma svarta, hvilka min penningetörst och roflystnad släpade långt bort i slafveri, ehuru icke till materielt elände, ty jag höll mina slafvar bra. — Trots all min låghet var dock Gud mig nådig och efter flera års äktenskap skänkte Nanny mig en huld underpant på vår kärlek, en liten flicka, en afbild af sin sköna moder, åt hvilken jag i detta heliga ögonblick lofvade att icke hemföra mera än en enda laddning slafvar — men detta var nödvändigt för plantagens bestånd, som nu var den största i hela Brasilien. Nanny följde med som vanligt och vi medtogo äfven nu vår lilla flicka. Min dotter var då ungefär sex år gammal. Allt gick väl för sig, men på återvägen ansattes vi hårdt af de engelska kryssarne. Jag hade ofta i forna tider haft mången svår dust med dem, men alltid undkommit, tack vare mitt goda skepp och mitt ypperliga manskap. Nu var det i synnerhet en som var ihärdig i sin förföljelse och hvilken uel ovanlig skicklighet visste