gen samlades för att spisa middag. Jag ön- I
skade få se detta qvarter och, ledsagade af en
väm, hvilken under kommunens regemente —
dock ej som aktiv deltagare — uppehållit sig !
i Paris, letade vi oss fram till Newmanpassage,
vid hvilken gata franska qvarteret uppgifvits
vara beläget. Jag sade gata, men det var
ett mycket oegentligt uttryck; det är nemli-
gen en af dessa smala, förtallna vägar, som
enhvar, hvilken varit i London, nogsamt kän-
ner till, emedan från nästan hvarje större gata
utgrena sig sådana gränder, hvilka äro mycket
smala, men vid hvilka det dock finnes både
butiker och särskilda boningshus. Newman-
street är emellertid en af de mest ruskiga och
vanvårdade gränder jag någonsin skådat. Hu-
sen äro sneda och nedsölade af smuts, och
de menniskor, man der ser, hafva alla ett
mindre tilltalande yttre.
Vi gingo ett par slag fram och tillbaka i
denna gränd, utan att kunna upptäcka något
hus, i hvilket vi kunde misstänka tillvaron af
en matsal; slutligen måste vi fråga efter stäl-
let, som då blef oss anvisadt. Ett mer dy-
stert och frånstötande hus kan man icke tänka
sig; fönsterna utåt gatan voro igenmurade och
ej ett enda ljus kunde upptäckas i hela huset.
Vi stannade ett ögonblick och betänkte oss,
och då i detsamma en man gick förbi, frågade
vi honom och han bekräftade att den tran-
ska restaurationen fanns i detta hus uppe i
vindsvåningen,
Vi stiga in genom dörren; der är kolmörkt;
efter något famlande finna vi en trappa utan
ledstång och med mycket oregelbundna steg.
Vi mera krypa än gå uppåt; det fullständi-
gaste mörker fortfar och icke en röst eller ett
ljud höres; det pröfvar nästan modet att fort.
sätta denna vandring; ändtligen äro vi uppe
vid vindsvåningen; ett ljus skymtar genom
springan af en gisten dörr och ett sorl af nö-
ster tränger till oss från rummet; vi urskilja
franska språkljud.
Slumpen har sålanda fört oss på rätt väg.
Vi bulta på och släppas in i ett dåligt upp-
lyst, dystert och otrefligt rum, i hvilket stå
två långa träbord med tillhörande träbänkar.
Omkring kaminens flammande brasa, vid hvil- ;
ken en man har någon sysselsättning, sitta sex
fransmän i lifligt samtal, och det första ord vi
höra vid inträdet är Trochu. Vi fråga om ;
vi kunna få något att spisa, hvilket man be-
svarar jakande, anvisande oss att taga plats (
på en af bänkarne. Det lilla sällskapet vid
brasan betraktar oss först en stund, men då
karlarne höra att vi icke tala franska, göra de ett
par anmärkningar derom och fortsätta sitt sam-
tal. De-tala naturligtvis om kriget; hvar sam-
manträffa väl några fransmän, der detta ej blir
föremål för diskussion? — I hårda uttryck
tadlas Trochu och hans brist på energi; han
hade ej gjort någonting för att försvara Paris,
och följaktligen var det genom förräderi som
staden föll. Man hade uppgifvit att det var
brist på lifsmedel, som orsakat Paris uppgif-
vande; men detta var den svartaste osanning.
Lifsmedel funnos ännu för minst två månader.
— Isynnerhet på boulevard Magenta, an-
märkte den ene, har jag med egna ögon sett
en mängd hus, helt och hållet fyllda med lifs-
medel, för att ej tala om det öfverflöd af en-
gelsk ost, som fanns att tillgå; jag såg så
många sådana ostar, att Jag är öfvertygad om,
att de ännu ej hunnit uppätas.
Sedan man från alla sidor behandlat detta
ämne börjar man rida en annan käpphäst,
nemligen Thiers och hans ministrar, hvilka
anses som stora skälmar, hvilka rikta sig på
Jranska statens bekostnad.
— Man säger att vi äro tjufvar; välan, vi
äro det! Men hvad äro de stölder, vi begått,
icke för småsaker mot hvad de stora gjort
sig skyldiga till och begå ännu den dag som
är? Det har dock gått här såsom det alltid
går: man hänger de små tjufvarne, men de
stora få gå ostraffade! Sjelfva Gambetta, hur
många millioner knep han ej ur statens kassor? —
Under samtalets lopp förökas sällskapet mer
och mer, och det lilla rummet är snart allde-
Jes fullt af de der samlade 25 å 30 personerna.
Äadtligen är maten färdig, kocken frågar hvar
och en om han vill ha soppa; några svara
Sja, andra nej; jag tillhör de sistnämnde,
ty det intryck jag fått har alldeles bortskrämt .
aptiten, Min vän förklarar emellertid att han
beslutit gig för att smaka allt och han försäk-
rar mig, efter att ha ätit något af soppan, att
det var den bästa soppa han ätit i England;
— det är nemligen en rätt i hvilkens tilla-
gande engelsmännen ej hafva någon framstående
förmåga,
Efter soppan serveras köttet; det ser ut
att vara ett utmärkt godt kött; men jag har
aldrig i mitt lif kunnat förtära soppkött. Det
är en mycket obehaglig ställning, hvari jag
härigenom blir försatt, ty jag kan riskera en
mindre mild behandling, om jag äfven låter
köttallriken stå orörd. Jag skär ett stycke
och låter det falla på golfvet. Hvilket buller
det åstadkommer! Min granne frågar mig
om jag ej tappade något, men lyckligtvis såg
han ingenting... Jag vågar emellertid icke
förnya detta experiment, följande bit måste
sålunda finna vägen till munnen! Hvad det
var segt att bita il Jag kunde omöjligt tänka
på något annat än orenligheten omkring mig
och, nära att storkna vid försöket att svälja, fick
jag lyckligtvis en id6, som räddade mig. Obe-
märkt spottar jag köttet i min rockärm; det
lyckas, ingen ser det och på detta sätt fort-
sätter jag middagen, Då vi slutat, fråga vi
hvad vi skola betala.
Man lemnar oss en räkning af rödt papper,
La mamda an amenaa AP KK Ban oo oo Am Allnan
mmw— stt ——L— —— LL