Svenska folkets tillstånd.
II.
Skåne.
,
. (Forts.)
Folkets förtryck i Skåne af adel och pre-
later går så långt tillbaka i tiden, att det
faller inom sagans område och behandlas
till och med i de äldre folkvisorna. Hvad
konung Knut den helige icke förmådde ge-
nomföra i sina danska besittningar, en tionde-
pålaga till prester och kyrkor, det antages
vara utfördt af den mäktige erkebiskop Ab-
salon. Detta kunde emellertid icke aflöpa
utan starka motsägelser från de derigenom
gå hårdt betungade böndernas sida; men
dessa motsägelser dämpades med härsmakt
och derigenom legaliserades för alltid tionde-
skyldigheten i Skåne 1181. — Om en an-
nan prelat, påfliga legaten Isarnus, som nå-
gon tid varit erkebiskop i Lund, och som
egde det nuvarande Söfdeborg i Färs härad,
förtäljer en ännu bevarad folksägen, att han
spände bönder för sina plogar i stället för
oxar. Då de underlydande slutligen grepo
till vapen mot sin grymme husbonde, så be-
rättar äfven en folksägen att en af Isarni
tjenare framförde underrättelsen derom i de
orden: Oxarne hafva skakat af sig oket.
Det tillägges att slottet af den uppretade
folkmassan uppbrändes och förstördes.
Då adeln och prelaterna 1326 sökte och
erhöllo rättighet att befästa sina slott och
borgar, så skedde detta ännu mera under
förutsättning om befästandets nödvändighet
som ett skyddsmedel mot plågade och upp-
retade underhafvande än som ett värn mot
utifrån kommande fiender. Också rådde
ständiga strider mellan adelsmännen och
deras underhafvande, och ständiga klagomål
öfver förtryck anfördes af de senare hos
Danmarks konungar. Efter 1603 innehade
skånska adeln alla kungl. rättigheter i för-
hållande till sina underlydande och fick
under svenska väldet intill slutet af det år-
hundradet bibehålla de flesta af dem, så att
det ännu 1693 påkallades ett kungl. förbud
mot adelns maktspråk att förhindra de på
dess gods födde att antaga tjenst utom de-
samma. Hvad godsegarne icke frånkändes
och iet de fortfarande, s:usdom på det mest
förslafvande sätt, tillgodogjorde sig, var rät-
tigheten att pålägga ett obegränsadt hufvud-
arbete. Det kan likväl ännu påvisas och är
äfven af Fryxell utredt, att der kronohem-
man antingen i förläning eller utbyte öfver-
gingo till enskilda godsegare, fästades vid
öfverlåtelsen det tillägg, att hofveriarbetet
icke finge förökas utöfver hvad det förut
varit. Då Hans Barnekow efter den afske-
dade erkebiskop Torbern Billes död 1551
öfvertog Bosjökloster som förläning, fästades
vid öfverlåtelsen bland andra det vilkor,
Catt han ej fick pålägga bönderna någon ny
tyngd4. I skånska böndernas privilegier
1664 bestämmes, att landtgillet af jordegarne
ej finge höjas utöfver det belopp, hvartill
det i jordeböckerna var upptaget. Viskola
framdeles ådagalägga att vid besittningsrät-
ten till flera säterier och fideikommisser äro
fästade förbindelser, som af innehafvarne Ycke
uppfyllas. Det är måvga sådana törhållan-
den, som genom tradition öfvergått till ar-
betsbönderna och i sin mån på senare tiden
bidragit, att hos dem uppväcka föreställnin-
gar om, att de skulle kunna tillvinna sig
bosittningsrätt till de hemman, de innehafva,