Men allvarlig midt i all denna lek, reste sig strandens höga klippvägg och speglade sig, vacker men hård som en gammaldags grefve, i vågens klara öga. Det var den gamla klippan som kallas Högklint. Den var dyster att åse, men den var det oaktadt intagande, denna kalla, lugna, gråa strandrese, hafvets trotsare men tillika dess störste beundrare — åtminstone i den trakten. Föreställ dig, vänlige läsare, om du haft tålamod att följa mig ända hit, föreställ dig en bergklint, väl inemot 160 fot, nästan lodrätt uppstigande ur hafvet, med skrofliga, sönderslitna, vågoch väderbitna kinder, en äkta son af sin långa tid och tillvaro. Årtusenden ha arbetat omkring på kalkhällens yta och, om jeg får begagna mig af en liknelse som i någon mån skulle återge karakteren af denna egendomliga formation, så vore det väl: ett vackert mannaanlete som härjats af kopporrna. Nedanom den högsta klippan, och halfvägs hvad höjden vidkommer, afbrytes Högklints resning af en afsats, en liten grönskande äng, icke olik en liten blomma, fästad af en smekande hand vid bröstet af den käcke stormtrotsaren. Detta täcka ställe har erhållit det något rrosaiska namnet Getsvältan, med anledning deraf att i tiden några getter, förledda af det lockande betet klifvit ned till den lilla gräsplanen och derstädes ljutit hungersdöden sedan de förtärt allt gräs