Men allvarlig midt i all denna lek, reste
sig strandens höga klippvägg och speglade sig,
vacker men hård som en gammaldags grefve,
i vågens klara öga. Det var den gamla klip-
pan som kallas Högklint. Den var dyster att
åse, men den var det oaktadt intagande, denna
kalla, lugna, gråa strandrese, hafvets trot-
sare men tillika dess störste beundrare — åt-
minstone i den trakten.
Föreställ dig, vänlige läsare, om du haft
tålamod att följa mig ända hit, föreställ dig
en bergklint, väl inemot 160 fot, nästan lod-
rätt uppstigande ur hafvet, med skrofliga, sön-
derslitna, våg- och väderbitna kinder, en äkta
son af sin långa tid och tillvaro. Årtusen-
den ha arbetat omkring på kalkhällens yta
och, om jeg får begagna mig af en liknelse
som i någon mån skulle återge karakteren af
denna egendomliga formation, så vore det väl:
ett vackert mannaanlete som härjats af kop-
porrna.
Nedanom den högsta klippan, och halfvägs
hvad höjden vidkommer, afbrytes Högklints
resning af en afsats, en liten grönskande
äng, icke olik en liten blomma, fästad af en
smekande hand vid bröstet af den käcke
stormtrotsaren. Detta täcka ställe har er-
hållit det något rrosaiska namnet Getsväl-
tan, med anledning deraf att i tiden några
getter, förledda af det lockande betet klifvit
ned till den lilla gräsplanen och derstädes
ljutit hungersdöden sedan de förtärt allt gräs