AV men hon gick icke längre som en irrande, ty nu visste hon hvad hon ville. Jon rustade sig skyndsamt till resan — han ville tillbringa vintern med att gå i lära hos en bekant hästhandlare4. Fadren hjelpte honom, men i hemlighet, ty både han och sonen fruktade att komma under Salborgs ögon. Hon spillde icke ett ord på dem mer; men i hennes anlete låg en ropande anklagelse, värre att uthärda än det hårdaste tal. Gjest kände, att hennes tysta böner aldrig upphörde att förfölja honom, och Jon fick icke ett ögonblicks ro för de bleka skuggorna af sin missgerning. Hon tröttnade aldrig att gå bland dem, alltid förmanande och påminnande, alltid bedjande och hotande på samma stumma sätt, och alltid i det hopp, att den sista tidpunkten, som hon bestämt, icke skulle förflyta utan att hon vunnit sin sak. Men dag för dag förlorade hon något af sitt välde, och dag för dag blef männens görande allt öppendagligare, emedan de vant sig vid henme, och snart förstod Salborg, att nu var afgörandets stund kommen. En månskensafton, klar och tyst som den, då hon hade synen på heden, fann Jon, som arbetade i den öppna vedboden, henne plötsligt stående framför sig. Han högg, så att flisorna flögo kring honom, för att slippa ett samtal med henne, men måste mot sin vilja fälla yxan, då hon lade handen på hans axel och frågade: Jon, vågar du gå med mig ut