AV
men hon gick icke längre som en irrande, ty
nu visste hon hvad hon ville.
Jon rustade sig skyndsamt till resan —
han ville tillbringa vintern med att gå i lära
hos en bekant hästhandlare4. Fadren hjelpte
honom, men i hemlighet, ty både han och
sonen fruktade att komma under Salborgs
ögon. Hon spillde icke ett ord på dem mer;
men i hennes anlete låg en ropande ankla-
gelse, värre att uthärda än det hårdaste tal.
Gjest kände, att hennes tysta böner aldrig
upphörde att förfölja honom, och Jon fick icke
ett ögonblicks ro för de bleka skuggorna af
sin missgerning. Hon tröttnade aldrig att
gå bland dem, alltid förmanande och påmin-
nande, alltid bedjande och hotande på samma
stumma sätt, och alltid i det hopp, att den
sista tidpunkten, som hon bestämt, icke
skulle förflyta utan att hon vunnit sin sak.
Men dag för dag förlorade hon något af sitt
välde, och dag för dag blef männens görande
allt öppendagligare, emedan de vant sig vid
henme, och snart förstod Salborg, att nu var
afgörandets stund kommen.
En månskensafton, klar och tyst som den,
då hon hade synen på heden, fann Jon, som
arbetade i den öppna vedboden, henne plöts-
ligt stående framför sig. Han högg, så att
flisorna flögo kring honom, för att slippa ett
samtal med henne, men måste mot sin vilja
fälla yxan, då hon lade handen på hans axel
och frågade: Jon, vågar du gå med mig ut