Det är denna pång hos en grosshandlare han stiger in, icke derföre att han tror att grosshandlarne i allmänhet nu för tiden lefva så, som mnovellförfattare förr pligade skildra det, utan derföre att han vet att just denne hr X. har en flärdfull och fåfing familj, hvarför hans hus kunde tjena som representant för en riktning som yppar sig här och der, i större eller mindre mån, inom alla samhällsklasser. Magister Knubb stiger således in hos grosshandlar X. Här brinner gasen i de eleganta kronorna och livråklädda betjenter kryssa fram med fina förfriskningar, emellan frackbeklädda kontorister och husets pyntade damer. Julklapparne hafva nyss gjort sin rund. Grossören har i dag slagit på stort, och grossörskan sitter i sin emma, nästan andfådd af de många loford hvari hon utgjutit sig öfver sin mans utomordentligt fina smak och oegennyttiga uppoffringar. Den dyrbaraste servis är hennes och briljanterade armband och garnityrer döttrarnes, för att icke tala om klädningar och sjalar i alla möjliga mönster. Glädjen stod högt i tak, men hvari låg sjelfva grunden till densamma? Månne det var samma glädje som utbredde sig öfver borgaredöttrarnes anleten vid åsynen af sina stålbroscher. Nej, den ena var barnsligt förnuftig, då den andra var enfaldigt öfvermodig och skattade högst att kunna visa sig oöfverträfflig, i sina umgängesvänners ögon. Den ena fäster sig vid glans, då den andra såsom motto för sin glädje, sätter gåfvans nytta i jemförelse med den känsla som ledt gifvaren vid valet. Unge herrn, fjortonårig och gymnasist i fjerde klassen, som i år först börjat röka cigarr, ser ej riktigt belåten ut. Nog hade pappa kunnat kosta på mig en låda äkta Havannacigarrer i stället för de der simpla tioriksdalers, tänker han för sig sjelf, ungefär samtidigt som borgarens lika gamla son hjertligt gladde sig åt sitt latinska lexikon, ur hvilket han älskar att med flit och möda få hemta kunskapsfrön för lifvet. Grossören sitter i sin mjuka fåtölj som på nålar, kallt beräknande hvad allt detta kan komma att gå tilli klingande mynt. Detta hade den arbetsamme borgaren beräknat på förhand. tFarväl!t sade gubben Knubb just, i detsamma som en af de mindre gossarne kom från barnkammaren springande, med gråten i halsen och en liten till hälften sönderklöst trumma i hand. Pappa, skrek den lille, den här trumman vill jag inte ha, ty portvaktens Calle har en precis likadan, och mamma har sagt att vi inte få ha någonting som är likt hans gaker. — Det sade inte borgarens lille Gustaf om sina nya ullvantar, oaktadt han samma dag sett sin mamma ge en tiggargosse ett par likadana, mumlade gubben och gick. Nu tog han vägen öfver åt Söder, för att i Skinnarviken eller Nytorgstrakten görs en titt in i dessa armodets usla hybblen, der lasten, nöden och eländet troget räcka hvarandra sina händer. I det kyffe der ban blickade in brann en usel lampa, hvars matta sken belyste en i trasor höljd moder, omgifven af flera lika trashöljda barn. Hvar fanns väl deras fader? Skulle han ocj på sjelfva julafton vara hemma hos de sina? Nej, han har för länge sen förgätit dem; oc lefver han, är han måhända invånare på någon af rikets fästningar. Hafva de väl fått något med af julglädjen, dessa små? Ja, de hafva nyss förtärt hvar sitt bröd, som kommit på deras lott vid utdelningen afjulgåfvorna till de fattiga. Nu frysa de icke heller, ty vid spiseln är varmt, sedan de fått en vedbrasa för moderns sista förtjenst. Och se, äfven dessa små, fattigare än sparf. varne under himmelen, le mot hvarandra, nej, de ront af skratta högt, ty en gammal väolig katt leker med en kork på golfvet, och när korken af tassarne kastas högt i vädret, hafva de roligt. Det är deras julbock; någon sådan med presenter veta de ej utaf. Frid öfver Eder, gade gubben och gaf dem en hel riksdaler, den enda han kunde undvara, den der förskaffar Er litet för morgondagen. Under hemvägen lade han nu dessa erfarenheter till de gamla och sade för sig sjelf: Ödets lotter föllo olika, den ena blef fattig, dee andra rik — ett fingo vi dock gomensamt — hoppet om bättre dagar! Pn.