sammanstöta i hela sin storvulna motsats — då famlar tanken en stund efter en jemförelsepunkt, som kunde vittna om att man står framför samma menniskolif med samma grundkrafter, och det är som om de stora orden om allt menniskolifs gemensamma upphof, samfällda grundvilkor och samfällda lifshopp svigtade för tron, och som om man stode framför en bortfrusen lem af den stora skapelsen, och man frestas till frågan: hvarför skapades detta? Och så länge man ser endast på det utvärtes lifvet häruppe, lösas icke heller ens tro och förtröstan ur den styffrist, som håller dem bundna såsom man binder sjelfva den vida högslätt, hvarpå man stirrar. Kommer man hit om vintern, när snöstormarne tjuta himmelsvidt öfver de omitliga slätterna, när allt är hvit rök, susande yra, som drifver snömassor, hvilka begrafva häst och karl och omsluta sjelfva husen ända upp under takskägget; står man midt i denna rasande vinter, som tumlar hotfull öfver dalens öfra ända, medan hafvet begrafver dess hopp under den nedra, och kan man, utom vindens sång och det egendomliga, kalla rasslandet af en snövall, som skiftar läge, icke upptäcka annat tecken till lif än ett svagt flämtande ljus nere i snödjupet — då blir sjelfva hoppet om detta lifs samband med det rikare lifvet i lägro nejder ett osäkert bloss i snö och storm. Och då man dagen efter ett sådant oväder