sammanstöta i hela sin storvulna motsats —
då famlar tanken en stund efter en jem-
förelsepunkt, som kunde vittna om att man
står framför samma menniskolif med samma
grundkrafter, och det är som om de stora or-
den om allt menniskolifs gemensamma upp-
hof, samfällda grundvilkor och samfällda lifs-
hopp svigtade för tron, och som om man stode
framför en bortfrusen lem af den stora ska-
pelsen, och man frestas till frågan: hvarför
skapades detta?
Och så länge man ser endast på det ut-
värtes lifvet häruppe, lösas icke heller ens
tro och förtröstan ur den styffrist, som håller
dem bundna såsom man binder sjelfva den
vida högslätt, hvarpå man stirrar. Kommer
man hit om vintern, när snöstormarne tjuta
himmelsvidt öfver de omitliga slätterna, när
allt är hvit rök, susande yra, som drifver
snömassor, hvilka begrafva häst och karl och
omsluta sjelfva husen ända upp under tak-
skägget; står man midt i denna rasande vin-
ter, som tumlar hotfull öfver dalens öfra ända,
medan hafvet begrafver dess hopp under den
nedra, och kan man, utom vindens sång och
det egendomliga, kalla rasslandet af en snö-
vall, som skiftar läge, icke upptäcka annat
tecken till lif än ett svagt flämtande ljus nere
i snödjupet — då blir sjelfva hoppet om detta
lifs samband med det rikare lifvet i lägro
nejder ett osäkert bloss i snö och storm.
Och då man dagen efter ett sådant oväder