men den andra att blifva sämre, hvilket såvida icke något, man kan gerna säga underverk inträffar, måste fortfara hela hans lif. Orättvist att menniskan således icke blir bedömd efter sitt eget värde, utan efter hvad hennes fader varit, eller efter de rikedomar hon eger. Orättvist att en minoritet af Sveriges befolkning skall utse representanter, hvilka skola stifta lagar som hela folket måste lyda, skola bestämma skatter, direkta och indirekta, hvilka äfven de orepresenterade måste betala. Det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva huru orättvist dessa skatter användas, utan jag vill i stället yttra några ord om huru de utkräfvas. Betraktar man svenska statsverkets inkomster, så fioner man att största delen deraf består af indirekta skatter, hvartill den fattige får betala lika mycket som den rike och kanhända mera, emedan dessa skatter ärg lagda på de artiklar, hvilka. särskildt för den fattigare delen af befolkningen äro nödvändighetsvaror. Naturligtvis få vi äfven betala direkta skatter. Vi hafva således i proportion större skyldigheter än de rike. Men rättigheter? Ja! tordra vi sådana, då svarar Allehanda att den frågan är väckt i otid. John Bright yttrade en gång vid ett folkmöte i England: Om vi — det vill säga engelska folket — icke få rättvisa, så kan vi taga oss. Jag tror att om folket icke fått och icke tagit sig rättvisa om 50 å 100 år härefter, så skola äfven då de konservativa tidningarne svara på folkets fordran: den frågan är väckt i otid. Är det Allehandas mening att tiden då först är ione, när hvarje person kan uppskattas till 800 rdrs inkomst för år? Ja, då blir det bestämdt icke i denna kungens tid, ty såsom det nu är måste de rika blitva ännu rikare och de fattiga om möjligt ännu fattigare. Är det Allehandas tanke att vi skall vänta till folkupplysningen blifver mera allmän, då kan jag icke förstå, hvarföre det icke kommer i fråga äfven nu, att den som skall hafva rösträtt måste hafva uppnått en viss grad af bildning, men derom fordras jv. icke något bevis när valsedeln lemnas. Jitt par gossar på lasmdet t. ex. uppväxa under helt och hållet samma förhållanden. Båda gå i samma skola. Båda få lära lika mycket, eller kanhända rättare lika litet o. s. v. Men, blifna män, får den ene ärfva ett torp och den andre ett större hemman. Nu vill jag påstå att torparen har lika mycket reda på ställaingar och förhållanden som hemmansegaren, men för det att han är bara torpare så har han icke ett ord att säga i fråga om statens eller kommunens angelägenheter. Hemmansegaren deremot har såväl kommunalsom politisk rösträtt, och som han är ganska rik har han stora utsigter att en vacker dag blifva riksdagsman. Att förhållandet är likadant i städerna tror jag mig icke behöfva nämna. Jaga slutar med att citera ett yttrande af Jöns Pehrsson, som jag hörde i andra kammaen för några år sedan. Ett af kammarens Ivickhufvuden yttrade under öfverläggning om len kommunala rösträtten, att han icke kunde örstå huru det skulle blifva om en fader som ar flera söner skulle få en röst för hvarje on, men fick till svar af Jöns Persson, att let icke var meningen att fadern skulle rösta ör sina söner, utan att de skulle rösta för sig jelfva: men om det än blefve så att fadern ioge en röst för hvarje son, så vore det ändå ättre än som det nu är, att han har så många öster som han är rik till, eller en röst för varje oxe han eger. Gustaf S., arbetare.