Fä a kTE EN EPELFUPEPETELPORGERESE
Samnsagor
af WW.
(Vi taga oss friheten anföra ett par af do
älskliga sagorna ur en till julen utkommen
bok för gammal och ung med titeln: I skogen.
Det prof af dess innehåll, som här nedan
anföres, lär öfvertyga tidningens läsare om
riktigheten af det bifall, som i ett föregå-
ende nummer egnades nämnda skrift.)
Ekorren.
Det var en gång en ekorre, som många
finnas väl dett; — han bodde i en vacker
skog. Hans hus var bygdt i en ung gran,
och en beqväm trappa var inrättad i trädets
grenar, och här kilade ekorren upp och ned
med ljudlösa steg och sin bruna parasoll :
och besörjde hushållssysslorna för sig och
sin familj. Den lilla kloka ekorren bordo
förstå bättre än att välja ett träd med så-
dana beqväma trappor, dem elaka pojkar så
lätt kunde klättra upp på och plundra hans
bo. Hade han vågat fråga örnen om råd,
eller om han gifvit akt på örnens beteende,
så hade han väl liksom denna kloka fågel !
bygt sitt bo i toppen af en gran, så högt
uppqvistad, att inga gossben kunde nå ens
nedersta trappsteget. En dag hade han emel- I
lertid sport af staren, gom vet allt nytt och ;
pratar gerna, att det på andra sidan vattnet j
fanns en stor poppel med galläplen på; som
I veten, innehålla dessa galläplen en mängd
små larfver, som ekorrar mycket tycka om ;
nu menade staren att ekorren borde hemta i
den läckra frukten hem till sina små; detta
fann ekorren ganska riktigt; han tvättade
och putsade sig derför, kammade sin svans,
men brydde sig icke om att stänga dörren
till sitt hus, emedan det var lugnt väder,
annars brukar han sätta en hötapp i dörr-
öppringen, när vädret ligger på.
Sedan han rustat sig i ordning, spatserade
han utför sina gröna trappor ned till stran-
den; här sökte ban sig en barkbit, satte sig
derpå och seglade utåt vattnet; resan gick
mycket fort, ty han hade satt upp stor-
seglet, nemligen sin yfviga svans, som fån-
gade in vinden, och så gled barkskeppet
raskt framåt. Under vägen tänkte han: det
är allt nödigt att mina ungar få någonting
att gnaga på, annars växa tänderna så för-
färligt på dem, att de slutligen icke kunna
hålla tillhopa munnen, stackare små! Emel-
lertid nådde han snart andra stranden. Han
fann ganska riktigt poppeln och klättrade
behändigt upp deruti, ehuru trapporna voro
mindre beqväma än de som förde till hans
eget boställe. Han plockade och plockade
och lade i hög en så stor mängd äplen, som
han trodde båten kunde rymma; men bäst
han sitter der och fnaskar, blir luften med
ens så förändrad; det blir så underligt rödt
omkring honom — han, som sjelf smackar, kna-
strar och knaprar, hade icke straxt märkt
huru det sprakade och brakade i trädtop-
parne på andra sidan vattnet; men nu lyss-
nade han och koxade åt alla håll — han
kunde icke begripa huru det var fatt. Med
ens märker han ett rödt sken, det fladdrar
högt upp, det vrider sin glödande tunga
allt bredare och högre öfver skogstopparne,
som försvinna i svarta rökhvirflar. Hans
lilla hjerta började klappa — han tappade
alla äplena och klättrade skyndsamt ned ur
trädet, tio trappor i språnget, ilade mot
stranden, kastade sig i båten och styrde
åt andra sidan ; men som han hade motvind
kunde han icke begagna seglet, och han för-
stod sig inte på kryssning, stackars liten.
Ändtligen är han då lyckligt öfver; nu
tar han sin mun full af vatten och störtar
hem till sina små; — men hvar är hem-
met . .. hvar de små? — hela skogen är
ett vidsträckt, böljande eldhaf. Han sprutar
vattnet midt i lågorna, och då det icke hjel-
per, ilar han tillbaka till bäcken för att
hemta mera, och så sprutar han igen, men
ack, det förslår icke det minsta; det fräste
icke en gång, när vattendroppen yrde kring
hans lilla nos. Det förstod han ej, den lilla
kärleksfulla, modiga ekorren ; han bara tänkte
på sina små, derför sprang han gång på
gång i allt vildare ångest mellan elden och
vattnet, tills slutligen hans lilla hjerta brast
och sä fick han dö tillsammans med de små
ekorrungarne i granboet.
Dalbarnen.
Det var en gång en gosse: och en flicka
från Dalarne, Bom voro ute på vandring; så
kommo de till en stuga. Kära mor, sade
gossen, gif mig litet mat, för jag är så
hungrig!4
CJag me hä ungrigt, sade den lilla kul-
lan, för hon hette Ästri. Så fingo de mat
af bondmor, och gossen gaf henne knapp-
nålar och synålar, som han hadeien flaska,
för gossen hette Liss Jan. Sedan de ätit
och druckit, satte de sig vid spisen och
tände sina pipor. Katten satt bredvid och
såg på, för den han hette Tyki. Liss Jan
rökte af alla krafter, så att det hvirflade
omkring i stugan; slutligen började han att
röka katten under nosen. Misse slickade
sig om skägget med sin hvassa tunga, sväljde
och sväljde och ruskade på hufvudet, ty det
qvalde honom förskräckligt. Efter hand blef :
han så yr, att han trillada ned från spis-!
hällen i golfvet; då vardt den lilla kullan
så rädd, att hon höll på att falla af stolen
och i golfvet hon med; men hon tyckte det
var bäst att bära ut djuret i fria luften, och
så gjorde hon; men misso vände ut och in
på ögonen, hängde på hufvudet och ställde
sis som vore han död. Flickan knöt af sitt