VN
natt. O! det har varit en förfärlig natt; den
gamle mannen hade oupphörligt knackat på
dörren, men jag släppte icke in honom.
— Det var maskinen, mitt barn, som utan
uppehåll hamrade, sade Ralfson leende. Du
är ännu icke van vid den, och detta är kan-
ske orsaken till dina elaka drömmar.
-— Kunna vi gå nu?
— Vänta blott ett ögonblick ; klockan måste
snart låta höra sig. Om du följer mig upp på
däcket, får du se staden framför oss... Ahl
nu ljuder uppbrottssignalen . . . Är du färdig,
Jenny?
— Ja visst... visst... kom nu bara!
— Då skall jag i största hast hemta mina
saker. Uppasserskan är nog snäll och följer
dig till landgången, så snart den blir utlagd.
— Vi lägga till vid en brobänk, svarade
mulattskan; det behöfs inte ems någon land-
gång, utan man stiger direkte i land. Jag
skall följa med nådig frun.
Ralfson lemnade damsalongen och såg i
förbifarten att frukostbordet redan var öfver-
gifvet, ty amerikanarne äta i allmänhet mycket
fort, och för öfrigt ville naturligtvis passage-
rarne gerna se hvad som försiggick på däcket;
resan var långsam och enformig, och de satte
derför värde på, hvarje omvexling.
Maskinen hade upphört att arbeta, och båten
närmade sig småningom brobänken, dor redan
folk stod i beredskap att taga emot och göra
fast tågen, när dessa kastades i land.