VN natt. O! det har varit en förfärlig natt; den gamle mannen hade oupphörligt knackat på dörren, men jag släppte icke in honom. — Det var maskinen, mitt barn, som utan uppehåll hamrade, sade Ralfson leende. Du är ännu icke van vid den, och detta är kanske orsaken till dina elaka drömmar. -— Kunna vi gå nu? — Vänta blott ett ögonblick ; klockan måste snart låta höra sig. Om du följer mig upp på däcket, får du se staden framför oss... Ahl nu ljuder uppbrottssignalen . . . Är du färdig, Jenny? — Ja visst... visst... kom nu bara! — Då skall jag i största hast hemta mina saker. Uppasserskan är nog snäll och följer dig till landgången, så snart den blir utlagd. — Vi lägga till vid en brobänk, svarade mulattskan; det behöfs inte ems någon landgång, utan man stiger direkte i land. Jag skall följa med nådig frun. Ralfson lemnade damsalongen och såg i förbifarten att frukostbordet redan var öfvergifvet, ty amerikanarne äta i allmänhet mycket fort, och för öfrigt ville naturligtvis passagerarne gerna se hvad som försiggick på däcket; resan var långsam och enformig, och de satte derför värde på, hvarje omvexling. Maskinen hade upphört att arbeta, och båten närmade sig småningom brobänken, dor redan folk stod i beredskap att taga emot och göra fast tågen, när dessa kastades i land.