men hans verkliga personlighet hade vi här
i Stockholm ej lärt känna förr än i dessa
dagar. Vi äro slagna af denna personlighets
storartade kraft och hjertliga mildhet på en
och samma gång. Hans snille och hans
känsla hafva begge fyllt oss med häpnad.
Så säga alla som kommit i hans närhet,
alla beundra vi honom och älska vi honom
lika varmt, och det är ett behof för litet
hvar att få säga detta. Han lemnar oss nu
åter, men vi hoppas att han icke skall låta
så lång tid förflyta, förrän han ännu en gång
och sedan många gånger besöker oss. I
vårt minne skall hans bild alltid stå hög
och klar.
I fall något annat i Stockholm under de
förflutna dagarne kunnat sysselsätta allmän-
heten än snöstormarne och Björnstjerne Björn-
sons fria föredrag, har det väl varit Shakspeares
skådespel En Vintersaga, som för första
gången här uppförts. Hvilken mängd med-
arbetare har den gamle dramaturgen ej er-
hållit! Först och främst har Dingelstedt, be-
kant tysk författare och teaterdirektör, bear-
betat Shakspeares original. Sedan har
Frans Hedberg fritt öfversatt Dingelstedts
bearbetning, dock med begagnande äfven af
Hagbergs öfversättning af det engelska ori-
ginalet. Så har Flotow komponerat musik,
en smula å la Offenbach, sade någon i tea-
tersalongen under första representationen.
Derjemte har balletmästaren Theodore kom-
ponerat dans. Och så har herr Janson målat
en del nya dekorationer. Af allt detta har dock
blifvit en teatralisk föreställning, som mot-
tagits med bifall af publiken och som lem-
nat i synnerhet herr Svartz och fru Hvasser
tillfälle att göra sina stora talanger ännu en
gång gällande.
Att sällskapet P. B. ännu en gång firat
Barbaras minne och att Svearne, fått sig
en ny drott hör till veckans tilldragelser,
men torde ej anses för särdeles riksvigtigt.
Vårt knappa utrymme nekar oss att omnäm-
na ett och annat som för öfrigt kanske kun-
de vara af intresse.
Hvarjehanda.
Det finnes smärtor, för hvilka man, liksom
för kopporna, endast är utsatt en gång, men
som dock efterlemna outplånliga spår.
Konsten att skapa menniskans lycka lig-
ger deruti, att man känner menniskohjertat.
se
Logogryf.
Ej slott det finnes,
Så grant och stort,
Der ej min cirkel
Sitt intåg gjort,
Och knappt en koja,
Så arm och låg,
Der ej densamma
Man äfven såg.
I fröjd och smärta,
Från år till år,
Med hvarje bjerta
Jag trofast slår.
Så dyrbar vara
Finns ej på jord,
Som den jag mäter
Förutan ord,
Och lifvets gnista
Och dödens blund —
Jag bär dem tecknade
På min rund.
Halft dussin delar
I mig man fann;
Låt se hvad deraf
Man bilda kan:
Hvad fat och flicka
Som oftast ha:
Hvad hemligheter
Förvarar bra;
En vext, som törstar
Båd först och sist;
Ett skogens vilddjur
Med rof och list:
Hvad den är lätt att,
Som gerna vill;
En konstnärssjälv, som
Hör köket till;
Hvad höjer oss, då
Vi trampa det;
Hvad hör till rappverk,
Som hvar man vet;
En fromsint amma
I diadem;
Hvad man försigtigt
Ju bör en creme;
En kropp, som brinner
Och värmer vår;
Hvad är den man, som
Sin tid förstår;
Hvad månget djur till
Sitt skyddsvärn fick;
Ort, der man helsan
Att söka gick;
Hvad mycket orent
I sig upptar;
Hvad syskontycke
Med äfven har;
Hvad mången bonde
Blef kristnad till;
Hvad ingen gerna
Ju bära vill:
Hvad åren kunna
En hjessa få —
Ack, bodde vishet
Derunder då!
Lea.
se
Charad.