men hans verkliga personlighet hade vi här i Stockholm ej lärt känna förr än i dessa dagar. Vi äro slagna af denna personlighets storartade kraft och hjertliga mildhet på en och samma gång. Hans snille och hans känsla hafva begge fyllt oss med häpnad. Så säga alla som kommit i hans närhet, alla beundra vi honom och älska vi honom lika varmt, och det är ett behof för litet hvar att få säga detta. Han lemnar oss nu åter, men vi hoppas att han icke skall låta så lång tid förflyta, förrän han ännu en gång och sedan många gånger besöker oss. I vårt minne skall hans bild alltid stå hög och klar. I fall något annat i Stockholm under de förflutna dagarne kunnat sysselsätta allmänheten än snöstormarne och Björnstjerne Björnsons fria föredrag, har det väl varit Shakspeares skådespel En Vintersaga, som för första gången här uppförts. Hvilken mängd medarbetare har den gamle dramaturgen ej erhållit! Först och främst har Dingelstedt, bekant tysk författare och teaterdirektör, bearbetat Shakspeares original. Sedan har Frans Hedberg fritt öfversatt Dingelstedts bearbetning, dock med begagnande äfven af Hagbergs öfversättning af det engelska originalet. Så har Flotow komponerat musik, en smula å la Offenbach, sade någon i teatersalongen under första representationen. Derjemte har balletmästaren Theodore komponerat dans. Och så har herr Janson målat en del nya dekorationer. Af allt detta har dock blifvit en teatralisk föreställning, som mottagits med bifall af publiken och som lemnat i synnerhet herr Svartz och fru Hvasser tillfälle att göra sina stora talanger ännu en gång gällande. Att sällskapet P. B. ännu en gång firat Barbaras minne och att Svearne, fått sig en ny drott hör till veckans tilldragelser, men torde ej anses för särdeles riksvigtigt. Vårt knappa utrymme nekar oss att omnämna ett och annat som för öfrigt kanske kunde vara af intresse. Hvarjehanda. Det finnes smärtor, för hvilka man, liksom för kopporna, endast är utsatt en gång, men som dock efterlemna outplånliga spår. Konsten att skapa menniskans lycka ligger deruti, att man känner menniskohjertat. se Logogryf. Ej slott det finnes, Så grant och stort, Der ej min cirkel Sitt intåg gjort, Och knappt en koja, Så arm och låg, Der ej densamma Man äfven såg. I fröjd och smärta, Från år till år, Med hvarje bjerta Jag trofast slår. Så dyrbar vara Finns ej på jord, Som den jag mäter Förutan ord, Och lifvets gnista Och dödens blund — Jag bär dem tecknade På min rund. Halft dussin delar I mig man fann; Låt se hvad deraf Man bilda kan: Hvad fat och flicka Som oftast ha: Hvad hemligheter Förvarar bra; En vext, som törstar Båd först och sist; Ett skogens vilddjur Med rof och list: Hvad den är lätt att, Som gerna vill; En konstnärssjälv, som Hör köket till; Hvad höjer oss, då Vi trampa det; Hvad hör till rappverk, Som hvar man vet; En fromsint amma I diadem; Hvad man försigtigt Ju bör en creme; En kropp, som brinner Och värmer vår; Hvad är den man, som Sin tid förstår; Hvad månget djur till Sitt skyddsvärn fick; Ort, der man helsan Att söka gick; Hvad mycket orent I sig upptar; Hvad syskontycke Med äfven har; Hvad mången bonde Blef kristnad till; Hvad ingen gerna Ju bära vill: Hvad åren kunna En hjessa få — Ack, bodde vishet Derunder då! Lea. se Charad.