tad af löjtnanternas munterhet. Guvernan-
ten rodnade af medkänsla för den tafatte
men hederlige magistern, om hvars hufvud
hon hade ringa tankar, men så mycket större
om hans hjerta. Hon ämnade just att, som
vanligt, uppträda som hans målsman, då hon,
till både sin och det öfriga sällskapets för-
våning, blef förekommen —— af honom sjelf.
För första gången blixtrade det nemligen
till i den beskedlige magisterns ögon och
han reste sig samt utbrast utan att stappla
på ett enda ord:
— Om det är meningen att genom drift
aflägsna mig härifrån, är denna åtgärd öf-
verflödig; jag går gerna ändå. Till Amor
passar jag lika litet som mången annan till
Mars; de gudaborne äro tunnsådda.
— Min själ om inte han hade en pil i
sitt koger ändå! sade löjtnanten n:o 1 litet
flat.
— Och vingar sen, inföll den andre, ef-
tersom han flydde.
— Han gjorde rätt, sade guvernanten lif-
ligt. Det är ej snällt att gyckla med
någon derför att han saknar sällskapstalan-
ger, och hade jag förolämpat honom, skulle
jag sätta en heder i att be honom om ur-
säkt.
— Hvad är naturligare än att Venus tar
Amors partil skämtade ena löjtnanten litet
tvunget. Emellertia är hennes vilja na-
turligtvis lag — jag flyger, fast utan vingar.
Och de båda eleganta herrarna bådo verk-
ligen den fattige studenten om ursäkt, hvar-
vid dock den ene efteråt ej kunde låta bli
att hviska till honom: — och nu ett godt
råd, sedan vi äro vänner: er gudinna och
beskyddarinna blir i tablån så skön, att ni
gör bäst i att den qvällen sitta på hela sto-
len — allt ytterligt är stäldt på gränsen af
ett felp.
Studenten rodnade och vände sin välme-
nande vän ryggen, men beslöt icke desto
mindre att ha hans råd i minne.
Men ack! huru ödet stundom leker med
oss! När vår vän om aftonen såg sin gu-
dinna, strålande så som han ännu aldrig sett
henne, tryckte han sig i första ögonblicket
ända upp mot stolens ryggstöd, viss att nu
vara garderad. Salongen var full af gäster,
och ett bifallssorl genomlopp densamma vid
ridåns uppgång, hvarefter det blef så tyst,
att den lägsta hviskning kunnat förnimmas.
Studenten visste bokstafligen icke till sig af
förtjusning, och då ridån för tredje gången
gick upp öfver samma vackra tafla, hade han,
glömsk af alla goda råd, hunnit ut till sto-
lens yttersta kant; han gled och gled och—
bom! satt han i golfvet med en ansats till
applåd, som onekligen kunde gjorts på ett
värdigare och mindre bakvändt sätt... ;
Småherrarne uppgåfvo ett skratt, som gen-
ljöd öfver hela salongen, gästerna fnissade,
oaktadt de allvarligaste bemödanden att låta
bli, och hela den gudomliga gruppen på sce-
nen — med undantag af Venus sjelf — ut-
tryckte sitt deltagande på ett nog jordiskt
sätt ...; studentens svaghet att i hänryck-
ningens ögonblick sitta på kant var känd i
sjelfva olympen.
Men den arme studenten sjelf?
Förtviflad, skamflat, desperat rusade han
upp, och öfver frasande släp, förbi frackar
med ordensstjernor flög han på dörren som
en pil och ut i den kyliga qvällsluften. Men
hvad betydde det för den som hade en vul-
kan inom sig! Han gret, han rasade och
flydde som ett jagadt vildbråd in i skogens
vildaste snår. I salongen sågs han icke mer
den qvällen — han sågs der aldrig, ty då
man följande morgon frågade efter den stac-
kars gossen, svarade betjenten att han rest
i dagningen, i sällskap med sin malätna
koffert.