Krönika. Snö har det varit med besked i denna vecka, på gator, gårdar, tak och plank ivår I goda stad, och en stackars svala har just icke haft det för trefligt. Nog går det an att debutera, när våren består blombuketter, om det också är blott några stackars sippor och en och annan tussilago farfara, men att presentera sig för menniskorna i storm och snö, yrväder och köld, det är sannerligen kinkigt nog för en våroch sommarfågel, synnerligen som han icke får komma och sloka med vingarne, utan se glad och kry ut och qvittra om hvad som händer i verlden. Men man får vara nöjd, vore drifvorna ännu högre, och taga saken kallt, och det senare har just icke varit svårt i dessa dagar. Att samla nyheter har deremot varit svårare, ty de hafvanästan fullständigt snöat in. Hvad som kunnat framplockas mellan drifvorna är ej särdeles märkvärdigt. Från utlandet förspörjes föga af intresse. Thiers har för ett par dagar sedan, efter hvad telegrafen förkunnat, läst upp sitt budskap i den åter församlade nationalförsamlingen uti den gamla teatersalongen i Versailles slott. En sådan der budskapsuppläsning går ganska enkelt för sig i en republik. Man ser icke till några kåpor och spiror,, några I hermelinsmantlar ooh allt det glitter, som ännu lyser i en svensk trontalsscen på rikssalen och som för ej så länge sedan prunkade 1 Salle des etats i Louvren, då kejsaren i all sin glans, omgifven af alla sina lysande hofmän och sina napoleonider, satt på den gyvllene tronen, uppvaktad af rikets stordignitärer och med sitt praktfulla hundragarde i de guldskimrande rustningarne. Representanterne voro i gala och senatorerne blänkte i guldbroderier. Det var något ståtligt. Och nu — nu sitta representanterne i hvardagsdrägt på parkett, och i logerna ser man visserligen många damer, men toiletterna äro på långt när ej så bländande, som de voro på galleriet i Salle des etats. I dessa loger finnes ej heller någon kejsarinna, på sin höjd presidentens fru. In träder presidenten sjelf i svart frack, och utan vidare ceremonier går han upp i tribunen och börJar sitt föredrag. Vi inlåta oss ej på detta föredrag denna gång, enär vi ej känna det närmare än efter ett temligen ofullständigt telegram. Dessutom hafva vi nu mera fått ganska höga avuspråk på föredrag, sedan vi varit nog lyckliga att höra Björnstjerne Björnson. Vi hafva ej blott hört honom, utan i hans sällskap gått omkring bland folket i Italiens städer, sett Leonardo da Vinci, Michael Angelo och Rafael, påfven Alexander Borgia och hans fasansfulla slägt, påfvarne Julius den andre och Leo den tionde och hela det italienska lifvet under konstens stora tid. I den snillrike författarens sällskap hafva vi besökt Sixtinska kapellet och beundrat målningarne der samt till och med der afaört en messa. — Det har varit ett par oförgätliga aftnar. Och så kom den ännu oförgätligare söndagsmiddagen, då vi med Björnstjerne Björnson vandrade omkring bland Norges fjellar och Norges folklif. Om Björnstjerne Björnson ha vi ofta förr hört talas. Vi hade äfven någon gång sett hans gestalt skymta förbi oss, och vi hada mnatnurlioetvigs alla lägct hanoe arhatoan