Krönika.
Snö har det varit med besked i denna
vecka, på gator, gårdar, tak och plank ivår
I goda stad, och en stackars svala har just
icke haft det för trefligt. Nog går det an
att debutera, när våren består blombuketter,
om det också är blott några stackars sippor
och en och annan tussilago farfara, men
att presentera sig för menniskorna i storm
och snö, yrväder och köld, det är sannerli-
gen kinkigt nog för en vår- och sommar-
fågel, synnerligen som han icke får komma
och sloka med vingarne, utan se glad och
kry ut och qvittra om hvad som händer i
verlden.
Men man får vara nöjd, vore drifvor-
na ännu högre, och taga saken kallt, och
det senare har just icke varit svårt i dessa
dagar. Att samla nyheter har deremot varit
svårare, ty de hafvanästan fullständigt snöat in.
Hvad som kunnat framplockas mellan drif-
vorna är ej särdeles märkvärdigt. Från ut-
landet förspörjes föga af intresse. Thiers har
för ett par dagar sedan, efter hvad telegra-
fen förkunnat, läst upp sitt budskap i den
åter församlade nationalförsamlingen uti den
gamla teatersalongen i Versailles slott.
En sådan der budskapsuppläsning går gan-
ska enkelt för sig i en republik. Man ser
icke till några kåpor och spiror,, några
I hermelinsmantlar ooh allt det glitter, som
ännu lyser i en svensk trontalsscen på riks-
salen och som för ej så länge sedan prunkade
1 Salle des etats i Louvren, då kejsaren i all
sin glans, omgifven af alla sina lysande hof-
män och sina napoleonider, satt på den gyvl-
lene tronen, uppvaktad af rikets stordignitä-
rer och med sitt praktfulla hundragarde i de
guldskimrande rustningarne. Representanter-
ne voro i gala och senatorerne blänkte i guld-
broderier. Det var något ståtligt.
Och nu — nu sitta representanterne i
hvardagsdrägt på parkett, och i logerna ser
man visserligen många damer, men toiletterna
äro på långt när ej så bländande, som de
voro på galleriet i Salle des etats. I dessa
loger finnes ej heller någon kejsarinna, på
sin höjd presidentens fru. In träder presi-
denten sjelf i svart frack, och utan vidare
ceremonier går han upp i tribunen och bör-
Jar sitt föredrag. Vi inlåta oss ej på detta
föredrag denna gång, enär vi ej känna det
närmare än efter ett temligen ofullständigt
telegram.
Dessutom hafva vi nu mera fått ganska
höga avuspråk på föredrag, sedan vi varit nog
lyckliga att höra Björnstjerne Björnson. Vi
hafva ej blott hört honom, utan i hans säll-
skap gått omkring bland folket i Italiens
städer, sett Leonardo da Vinci, Michael An-
gelo och Rafael, påfven Alexander Borgia
och hans fasansfulla slägt, påfvarne Julius
den andre och Leo den tionde och hela det
italienska lifvet under konstens stora tid. I
den snillrike författarens sällskap hafva vi
besökt Sixtinska kapellet och beundrat mål-
ningarne der samt till och med der afaört
en messa. — Det har varit ett par oförgät-
liga aftnar. Och så kom den ännu oförgät-
ligare söndagsmiddagen, då vi med Björn-
stjerne Björnson vandrade omkring bland
Norges fjellar och Norges folklif.
Om Björnstjerne Björnson ha vi ofta
förr hört talas. Vi hade äfven någon gång
sett hans gestalt skymta förbi oss, och
vi hada mnatnurlioetvigs alla lägct hanoe arhatoan