Kärleken till blommor gör visserligen mycket, men äfven i blommornas skönhetsverld för det nyckfulla modet sin spira, och det fullt ut så tyranniskt som på andra områden. ee Enen. En dverg mot skogens andra barn du är, Du låga vext, dock har jag dig så kär, Ty hvarje gång mitt öga ser på dig, Slår barndomshemmet upp sin port för mig: På hvita golfvet nyss man enat har; Igenom kammarn står en strimma klar; Man biens flygt och fågeltoner hör Från blommorna och träden utanför; Vid öppet fönster doftar slaget hö; Men moder spinner ull, så hvit som snö; Helt nära rutan hvita liljor stå, Och uppå golfvet leka syskon små. Det äldsta barnet drömmer visor ren; Men moders blick är mild som solens sken. Hvad vill du i mitt öga, varma tår? Fall tungt i enen, som på heden står! Anna ÅA. ee