ras yttre lif, mellan deras sätt att tillbringa sin dag, att kläda sig, att tala o. s. v. icke mindre än mellan deras uppfattning af de högsta ting, af religion och moral, vetenskap och konst. Den hänförelse, med hvilken alla som besökt Venedig yttra sig om detsamma, har väl till en del sin grund deri, att det oftast var här som den resande, efter färden öfver Alperna, mottog det första, nästan berusande intrycket af söderns rika skönhet. Dock måste man medgifva, att äfven sedan man besökt det behagfulla Florenz, det allvarliga Rom, det stojande Neapel och de många små täcka städer, der ännu så många minnen finnas af landets fordna herrlighet, möter man i Venedig mycket nytt, mycket öfverruskande och egendomligt. Stadens något afskilda läge har gjort att den icke i samma grad som de andra större italienska städerna har varit utsatt för främmande inverkan. Dertill kommer att den i lång tid — ända till förste Napoleons dagar — bibehöll ett slags politisk oafhängighet och att den, sedan denna oafhängighet gått förlorad, sökte att bevara minnet af densamma genom att hålla fast vid gamla seder och bruk från bättre dagar. Efterhand som detta naturligtvis mer och mer försvinner, och nu, då Venedig blifvit införlifvadt med det unga, hastigt framåtsträfvande konungariket Italien, kommer nog snart ännu mera af den gamla egendomligheten att gifva vika för den enformighet, som går hand i hand med den framåtskridande utvecklingen. Ty det gifves en lag, hvars stränga bud intet samhälle kan undandraga sig, som bjuder det, såvida det vill gå framåt, att offra den ena efter den andra af sina forntida egendomligheter, som det mången gång faller sig tungt att öfvergifva, men tyngst måhända när dessa icke ega inom sig något annat än sin egen ärevördighet. Men hvad som skall stå qvar, huru europeiskt förfinadt Venedig än må blifva, är de gamla byggningarne från medelåldern, som kunna göra anspråk på att vidmakthållas, ej blott derför, att de ha varit skådeplatsen för så många minnesvärda tilldragelser, sett så många berömda slägter födas och dö inom sina murar, utan äfven derför, att de i sina yttre former tala om huruledes det lif, som rört sig i denna stad, varit kraftigt nog att äfven påtrycka konsten sin bestämda prägel, prägeln af densamma karaktär, hvars drag vi återfinna i Venedigs natur, dess historia, dess store mäns tankar och idrotter. Från en senare tid att döma efter stilen i början af 16:de århundradet — är den praktfulla trappuppgång i ett af Venedigs palatser, som å andra sidan stående bild framställer och som utmärker sig lika mycket genom sina vackra former som genom sin sinnrika konstruktion. Mångenstädes på de trånga gatorna eller inne på de mörka gårdsplanerna kan den nyfikne resande, som ju har det företrädet att med sin vetgirighet få tillträde nästan öfverallt, öfverraskas af liknande vackra småpartier, som icke förlora något af sin dragningskraft genom den ödslighet och tystnad, hvari de äro insvepta. — 0