ras yttre lif, mellan deras sätt att tillbringa
sin dag, att kläda sig, att tala o. s. v. icke
mindre än mellan deras uppfattning af de
högsta ting, af religion och moral, vetenskap
och konst. Den hänförelse, med hvilken alla
som besökt Venedig yttra sig om detsamma,
har väl till en del sin grund deri, att det
oftast var här som den resande, efter färden
öfver Alperna, mottog det första, nästan be-
rusande intrycket af söderns rika skönhet.
Dock måste man medgifva, att äfven sedan
man besökt det behagfulla Florenz, det all-
varliga Rom, det stojande Neapel och de
många små täcka städer, der ännu så många
minnen finnas af landets fordna herrlighet,
möter man i Venedig mycket nytt, mycket
öfverruskande och egendomligt. Stadens nå-
got afskilda läge har gjort att den icke i
samma grad som de andra större italienska
städerna har varit utsatt för främmande in-
verkan. Dertill kommer att den i lång tid —
ända till förste Napoleons dagar — bibehöll
ett slags politisk oafhängighet och att den,
sedan denna oafhängighet gått förlorad, sökte
att bevara minnet af densamma genom att
hålla fast vid gamla seder och bruk från
bättre dagar.
Efterhand som detta naturligtvis mer och
mer försvinner, och nu, då Venedig blifvit
införlifvadt med det unga, hastigt framåt-
sträfvande konungariket Italien, kommer nog
snart ännu mera af den gamla egendomlig-
heten att gifva vika för den enformighet, som
går hand i hand med den framåtskridande
utvecklingen. Ty det gifves en lag, hvars
stränga bud intet samhälle kan undandraga
sig, som bjuder det, såvida det vill gå
framåt, att offra den ena efter den andra af
sina forntida egendomligheter, som det mån-
gen gång faller sig tungt att öfvergifva, men
tyngst måhända när dessa icke ega inom sig
något annat än sin egen ärevördighet. Men
hvad som skall stå qvar, huru europeiskt för-
finadt Venedig än må blifva, är de gamla
byggningarne från medelåldern, som kunna
göra anspråk på att vidmakthållas, ej blott
derför, att de ha varit skådeplatsen för så
många minnesvärda tilldragelser, sett så mån-
ga berömda slägter födas och dö inom sina
murar, utan äfven derför, att de i sina yttre
former tala om huruledes det lif, som rört
sig i denna stad, varit kraftigt nog att äf-
ven påtrycka konsten sin bestämda prägel,
prägeln af densamma karaktär, hvars drag vi
återfinna i Venedigs natur, dess historia, dess
store mäns tankar och idrotter.
Från en senare tid att döma efter sti-
len i början af 16:de århundradet — är den
praktfulla trappuppgång i ett af Venedigs pa-
latser, som å andra sidan stående bild fram-
ställer och som utmärker sig lika mycket genom
sina vackra former som genom sin sinnrika
konstruktion. Mångenstädes på de trånga
gatorna eller inne på de mörka gårdsplanerna
kan den nyfikne resande, som ju har det fö-
reträdet att med sin vetgirighet få tillträde
nästan öfverallt, öfverraskas af liknande vackra
småpartier, som icke förlora något af sin
dragningskraft genom den ödslighet och tyst-
nad, hvari de äro insvepta.
— 0