— Är det möjligt! är det en dröm! Jag slipper då komma på fattighuset, när jag ej längre orkar arbeta; det fins då i hela vida verlden någon som intresserar sig för mig! Och hvem, hvem är denne ädle, som minnes en fattig gammal gumma långt sedan alla andra glömt henne? Var barmhertig, herre, och säg mig hans namn, ty jag kan ej gissa dertill; jag vet aldrig att jag varit särskildt god mot någon. — Det lönar sig ej att nämna hans namn; ni minnes det troligen icke; ni var på den tiden så skön och firad, han så obetydlig och ringa, att ni säkert glömde honom med detsamma han försvann ur er synkrets. Men han glömmer aldrig er: ett godt ord är ett frö, som, om det ej sås i alltför dålig jordmån, alltid bär både blomma och frukt. Ni har er sjelf att tacka. Den främmande dröjde qvar en god stund. Han förde så småningom talet på den tid, då hon varit guvernant i baron G:s hus, och frågade henne om hon kom ihåg de båda löjtnanterna — jo, det gjorde hon. — Jag vill minnas att jag hört, började han litet tveksamt, att samtidigt med dem fanns i huset en ung informator om en 18 år, men honom har ni väl alls icke i minne ...? — Låt mig se! Jag var der i huset i fem år, och under den tiden funnos flera informatorer ... jag har litet svårt att komma ihåg namn. — Ja, sjelf var han också en helt obetydlig person, försäkrade den främmande . . men han har talat rätt mycket om er . . ; — Har han? Herre Gud, att jag skall ha så kort minne! beklagade den gamla, allt mera lifvad vid talet om det förflutna. — Ja, som jag säger, sade den främmande, i det han reste sig och knäppte igen sin rock för att gå, han var så obetydlig .. men annars... minns ni händelsevis en afton, då ni i en tablå förestälde Venus? — Harder! Gustaf Harder hette han! erinrade sig plötsligt den gamla, i det hon med ett leende slog ihop händerna; ja herre Gud! jag må undra hur det gått honom i verlden! det har väl aldrig blifvit någonting af honom? — Ah jo men, sade den främmande leende, han är borgmästare i en småstad och står sig godt — hvarför skulle det icke blifvit någonting af honom? — Hå, jag vill minnas att han var en fasligt beskedlig gosse, med ett hjerta som guld, men-med hufvudet . . . -— Med hufvudet? — Ja, med hufvudet under armen, som man säger. — Nej, verkligen! — Jo, det slår inte fel. Ful var han I också . .. — Hm! tyckte ni det? sade den främmande tankfull. — Ja, riktigt ful, intygade mamsellen, men han hade ibland någonting i ögonen, som man tyckte om ... — Jag tror att jag snart kommer att träffa honom, sade den främmande, i det han, åtföljd af den gamla mamsellens välsignelser och tacksägelser, drog sig ut i andra rummet — vill ni att jag skall helsa honom? — Ja, gör det, gör det, bad gumman vänligt, för ett godt hjerta hade han, och det är ändå det förnämsta af allt. Det glimmade till så vackert i främlingens ögon i detsamma han tillslöt dörren till den mörka förstugan, genom hvilken katten behändigt kilade in. Men den gamla stod som förlamad qvar vid dörren — denna glimt i hans öga . . . hvar hade hon sett den fordom, ty hon kände den igen ..? Plötsligt slog hon ihop händerna och utropade ångestfullt: Herre min Gud! det var — ja, det var bestämdt Gustaf Harder sjelf! Hvar hade jag, gamla stackare, mina ögon! Lea. — LL