som så gerna vill hjelpa er litet, om ni inte försmår. — Åh, det vore märkvärdigt! svarade gumman under det en ensam tår föll öfver den gulnade kinden. — Skulle jag verkligen ha en vän! Jag har i mina svåra bekymmer vändt mig till flera, som känt mig i bättre dagar, men ingen har svarat mig. Nej, käre herre, jag försmår visst inte! I fordna dagar skulle det kostat på, men nu — här anfölls gumman af en hostattack, som tycktes alldeles bryta hennes krafter — ja, ni hör sjelf, min herre! Att hålla skola för några trasiga, illa uppfostrade barn, som ibland betala, ibland inte, det är, när man är gammal och sjuk som jag, en hård lott. Min stolthet är längesedan krossad; jag är tacksam för huru litet jag får. Den gamle herrn höll en stund handen för sina ögon. Slutligen yttrade han: Min vän kommer hädanefter att vid hvarje qvartals början, så länge han lefver, skicka er en summa, tillräcklig för edra behof. Han vill att ni skall ha lugn på gamla dagar. Hade han förr haft reda på er, hade han förr hulpit er; han glömmer aldrig att ni var den enda som tog hans parti, när alla andra skrattade åt honom. Gumman satt med sammanknäppta hän