— Jag kommer från en god vän, skrek herrn för andra gången. — God vän? ack herre! jag har inga sådana; jag hade en gång alltför många — men det var längesedan. Hvem skulle väl tänka på mig! — Det fins en ändå, som aldrig glömt att ni var god mot honom, då han var ung och ensam i verlden. — Ack, jag hör inte! klagade den gamla och gjorde af handen en lur omkring örat för att bättre kunna uppfatta ljudet. Den främmandes ansigtsdrag började rycka på ett sätt, som utvisade den häftigaste rörelse. Denna hjelplösa gamla ingaf honom ett medlidande, en innerlig benägenhet att trösta och hjelpa, som han led afatt hon ej skulle kunna fatta. Han kände ett ögonblicks lust att, trots den gamlas afskräckande habit, sluta henne i sin famn och hjertligt gråta med henne öfver lifvets hårda vexlingar och på samma gång tacka henne för den mildhet hon en gång visat honom — ty att det var vår gamle student förstår läsaren nog. — Det är en vän till er, skrek han nu allt hvad han förmådde, som hört att ni är sjuk och i torftiga omständigheter och