— Jag kommer från en god vän, skrek
herrn för andra gången.
— God vän? ack herre! jag har inga så-
dana; jag hade en gång alltför många —
men det var längesedan. Hvem skulle väl
tänka på mig!
— Det fins en ändå, som aldrig glömt
att ni var god mot honom, då han var ung
och ensam i verlden.
— Ack, jag hör inte! klagade den gamla
och gjorde af handen en lur omkring örat
för att bättre kunna uppfatta ljudet.
Den främmandes ansigtsdrag började rycka
på ett sätt, som utvisade den häftigaste rö-
relse. Denna hjelplösa gamla ingaf honom
ett medlidande, en innerlig benägenhet att
trösta och hjelpa, som han led afatt hon ej
skulle kunna fatta. Han kände ett ögon-
blicks lust att, trots den gamlas afskräckande
habit, sluta henne i sin famn och hjertligt
gråta med henne öfver lifvets hårda vexlin-
gar och på samma gång tacka henne för den
mildhet hon en gång visat honom — ty att
det var vår gamle student förstår läsaren
nog.
— Det är en vän till er, skrek han nu
allt hvad han förmådde, som hört att ni
är sjuk och i torftiga omständigheter och