tor. Så godt som hela verlden rymdes i den
lilla stugan och ändå såg hon så fattig ut!
— Här skall det vara! mumlade den gam-
le herren med rörelse och kastade en intres-
serad blick mellan geranierna i det lilla inre
fönstret, utan att dock kunna upptäcka nå-
gon mensklig varelse.
Han gick in på den illa stenlagda gården.
I stugans förstugudörr satt en katt och be-
traktade honom; den främmande tyckte att
katten såg försakande ut och böjde sig ned
för att stryka honom öfver ryggen. Deref-
ter gick han in i stugan, hvars dörr på gam-
maldags vis endast tillslöts med en klinka.
Det rum, der han trädde in, var kartrummet,
hela verlden. Den såg ruskig ut och invå-
narne ej stort bättre. De utgjordes af en
7, 8 dåligt klädda skolbarn, som för tillfäl-
let hade lofstund, att döma af det stoj de
förde.
— Bor mamsell Ahlmark här? frågade den
gamle herrn, lindrigt darrande på rösten.
— Ja, svarade en af de mest försigkomna
bytingarne.
I detta ögonblick hördes från det inre
rummet en skarp, ihålig hosta.
— Ar det hon, som... som hostar så?
frågade han medlidsamt.