tor. Så godt som hela verlden rymdes i den lilla stugan och ändå såg hon så fattig ut! — Här skall det vara! mumlade den gamle herren med rörelse och kastade en intresserad blick mellan geranierna i det lilla inre fönstret, utan att dock kunna upptäcka någon mensklig varelse. Han gick in på den illa stenlagda gården. I stugans förstugudörr satt en katt och betraktade honom; den främmande tyckte att katten såg försakande ut och böjde sig ned för att stryka honom öfver ryggen. Derefter gick han in i stugan, hvars dörr på gammaldags vis endast tillslöts med en klinka. Det rum, der han trädde in, var kartrummet, hela verlden. Den såg ruskig ut och invånarne ej stort bättre. De utgjordes af en 7, 8 dåligt klädda skolbarn, som för tillfället hade lofstund, att döma af det stoj de förde. — Bor mamsell Ahlmark här? frågade den gamle herrn, lindrigt darrande på rösten. — Ja, svarade en af de mest försigkomna bytingarne. I detta ögonblick hördes från det inre rummet en skarp, ihålig hosta. — Ar det hon, som... som hostar så? frågade han medlidsamt.