tad af löjtnanternas munterhet. Guvernanten rodnade af medkänsla för den tafatte men hederlige magistern, om hvars hufvud hon hade ringa tankar, men så mycket större om hans hjerta. Hon ämnade just att, som vanligt, uppträda som hans målsman, då hon, till både sin och det öfriga sällskapets förvåning, blef förekommen —— af honom sjelf. För första gången blixtrade det nemligen till i den beskedlige magisterns ögon och han reste sig samt utbrast utan att stappla på ett enda ord: — Om det är meningen att genom drift aflägsna mig härifrån, är denna åtgärd öfverflödig; jag går gerna ändå. Till Amor passar jag lika litet som mången annan till Mars; de gudaborne äro tunnsådda. — Min själ om inte han hade en pil i sitt koger ändå! sade löjtnanten n:o 1 litet flat. — Och vingar sen, inföll den andre, eftersom han flydde. — Han gjorde rätt, sade guvernanten lifligt. Det är ej snällt att gyckla med någon derför att han saknar sällskapstalanger, och hade jag förolämpat honom, skulle jag sätta en heder i att be honom om ursäkt. — Hvad är naturligare än att Venus tar Amors partil skämtade ena löjtnanten litet tvunget. Emellertia är hennes vilja naturligtvis lag — jag flyger, fast utan vingar. Och de båda eleganta herrarna bådo verkligen den fattige studenten om ursäkt, hvarvid dock den ene efteråt ej kunde låta bli att hviska till honom: — och nu ett godt råd, sedan vi äro vänner: er gudinna och beskyddarinna blir i tablån så skön, att ni gör bäst i att den qvällen sitta på hela stolen — allt ytterligt är stäldt på gränsen af ett felp. Studenten rodnade och vände sin välmenande vän ryggen, men beslöt icke desto mindre att ha hans råd i minne. Men ack! huru ödet stundom leker med oss! När vår vän om aftonen såg sin gudinna, strålande så som han ännu aldrig sett henne, tryckte han sig i första ögonblicket ända upp mot stolens ryggstöd, viss att nu vara garderad. Salongen var full af gäster, och ett bifallssorl genomlopp densamma vid ridåns uppgång, hvarefter det blef så tyst, att den lägsta hviskning kunnat förnimmas. Studenten visste bokstafligen icke till sig af förtjusning, och då ridån för tredje gången gick upp öfver samma vackra tafla, hade han, glömsk af alla goda råd, hunnit ut till stolens yttersta kant; han gled och gled och— bom! satt han i golfvet med en ansats till applåd, som onekligen kunde gjorts på ett värdigare och mindre bakvändt sätt... ; Småherrarne uppgåfvo ett skratt, som genljöd öfver hela salongen, gästerna fnissade, oaktadt de allvarligaste bemödanden att låta bli, och hela den gudomliga gruppen på scenen — med undantag af Venus sjelf — uttryckte sitt deltagande på ett nog jordiskt sätt ...; studentens svaghet att i hänryckningens ögonblick sitta på kant var känd i sjelfva olympen. Men den arme studenten sjelf? Förtviflad, skamflat, desperat rusade han upp, och öfver frasande släp, förbi frackar med ordensstjernor flög han på dörren som en pil och ut i den kyliga qvällsluften. Men hvad betydde det för den som hade en vulkan inom sig! Han gret, han rasade och flydde som ett jagadt vildbråd in i skogens vildaste snår. I salongen sågs han icke mer den qvällen — han sågs der aldrig, ty då man följande morgon frågade efter den stackars gossen, svarade betjenten att han rest i dagningen, i sällskap med sin malätna koffert.