ligt död till marken. Han hade sprungit hela dagen i full karrier, utan att få hvila Big. — Ni tveka! utbrast Johan v. Werth, efter att ha gifvit tillkänna, hvem han var. Skyndsamt svingade han sig upp på en annan häst, hvilkens egare var sårad och ropade: — Framåt! Tio dukater får den som först dödar en hugenott. En gammal officer fattade hans häst vid tygeln och sade: — Be bara, herr baron! Han pekade på de franska dragonerna, som nu åter visade sig, sysselsatta med att nedkasta klippblock i det förut omtalade passet, för att sålunda spärra vägen för do kejserlige. Det buller, som åstadkoms af dessa väldiga stenar då de rullade utför bergväggarne, nådde till Johan v. Werths och hans omgifnings öron. — Huru många äro vi? frågade baronen. — Ungefär tusen. — Nåväl, femhundra af oss skola stupa, men de öfriga femhundra skola slå sig igenom. Framåt! Hänförda af generalens föredöme, bröto de kejserlige upp och redo i sporrsträck mot berget.