af hästarne sjönk djupt ned i dyn, och det
kostade mycken möda att få upp honom igen.
Alla ryttarne stannade.
Endast baronessan Igomer fortsatte ridten.
Vinden höll det röda bandet i en ständig
rörelse.
Plötsligt snafvade hennes häst; ett af hans
bakben hade fastnat i en samling sjögräs och
sjönk ned ända till knäet. Tack vare en
häftig ansats, frigjorde han åter benet, men i
detsamma kastade han sig åt sidan med den
påföljd att hastigt alla fyra benen helt och
hållet försvunno i gyttjan. Han gjorde nu de
våldsammaste ansträngningar, för att åter
uppnå gångstigen, hvarifrån han aflägsnat sig,
men allt hans arbete tjenade endast till att
försänka honom ännu djupare i dyn, som ef-
ter några ögonblick nådde fru Igomer till
knäna. Trots allt sitt mod, intogs hon nu af
den förfärligaste ångest och ropade:
— Hjelp! hjelp!
Johan vy. Werth föregick de andra med ett
godt exempel och red beslutsamt ut i träsket.
Några af hans ryttare följde honom.
Baronessan Igomers häst lydde icke mera
tyglarne; han gjorde de mest förtviflade rö-
relser och vältrade slutligen omkull.
— Hjelp! skrek baronessan ånyo.
Hon hade nu nedsjunkit i dyn ända till
axlarne och försökte i sin ångest fatta tag
uti och hålla sig fast vid några vass-strån, men
dessa afbrötos eller böjde sig för hennes tyngd,