af hästarne sjönk djupt ned i dyn, och det kostade mycken möda att få upp honom igen. Alla ryttarne stannade. Endast baronessan Igomer fortsatte ridten. Vinden höll det röda bandet i en ständig rörelse. Plötsligt snafvade hennes häst; ett af hans bakben hade fastnat i en samling sjögräs och sjönk ned ända till knäet. Tack vare en häftig ansats, frigjorde han åter benet, men i detsamma kastade han sig åt sidan med den påföljd att hastigt alla fyra benen helt och hållet försvunno i gyttjan. Han gjorde nu de våldsammaste ansträngningar, för att åter uppnå gångstigen, hvarifrån han aflägsnat sig, men allt hans arbete tjenade endast till att försänka honom ännu djupare i dyn, som efter några ögonblick nådde fru Igomer till knäna. Trots allt sitt mod, intogs hon nu af den förfärligaste ångest och ropade: — Hjelp! hjelp! Johan vy. Werth föregick de andra med ett godt exempel och red beslutsamt ut i träsket. Några af hans ryttare följde honom. Baronessan Igomers häst lydde icke mera tyglarne; han gjorde de mest förtviflade rörelser och vältrade slutligen omkull. — Hjelp! skrek baronessan ånyo. Hon hade nu nedsjunkit i dyn ända till axlarne och försökte i sin ångest fatta tag uti och hålla sig fast vid några vass-strån, men dessa afbrötos eller böjde sig för hennes tyngd,