blifvit barbariserad i barbariet, eller, ännu värre,
att de kanske rakt af giort kål på honom, och
hur hade det då blifvit med spiksopporna här
nere i Stockkolm ? — Men nog var väl Jörgen
liksom lite hare ändå vär han var i bar-
bariet, ty annars hade han väl ej återkom-
mit med en så svindlande hastig fart — i Iuft-
ballong, förmodligen — att han fallit pladask
ned midt i hufvudstaden, civilisationen, poli-
tiken och polemiken, litet yr i mössan, en
yrsel, som fortfarande beklagligen tycks råda,
oaktadt situationen annars brukar klarna och
Jjusna för Jörgen, då han fått ett par vec-
kor på sig. Men,som sagdt, situationen är
fortfarande för Jörgen både utom- och inom-
lands ett verkligt slagsmålskaos — märk slags-
mälskaos! — Ja, det hörs ju tydligt, att han
varit framme för något ludet i barbariet —
fast han inte vill säga det rent ut — som
gjort honom litet lurfvig på eftermiddags-
qvisten. Hvad som skett här i Stockholm vet
han naturligtvis ej, men ett oredigt begrepp
har han dock derom, att andarne drabbat till-
samman och tuktat hvarandra och det är
vackert så, sa Sehlstedt.
Stackars Jörgen! Ett riktigt lite helvete
måtte uppröra hans fantasi: Bakunin, Hed-
lund, J. A.G., Mazzini, Wall, Göran, Dickson-
Weerno, Leufstedt och Faluboar, alla slåss med
hvarandra i sådant virrvarr, att Jörgen icke
kan urskilja hvem som är vän eller fiende.
Hvad det skall dundra på hans trumhinnor
och gnistra för hans ögon, ty -ldss göra de,
det både hörs och ses! utbrister han. Måtto
han blott inote börja på att höra dem surra
och se dem flyga, ty då blefve i sanning till-
ståndet betänkligt.
I sina slagsmälsfantasior ser Jörgen också
huru Aftonbladet och Dagligt Allehanda oupp-
hörligt klappa på Dagens Nyheter och kan
icke begripa att gammalt folk, som gått och
läst för presten, har frack och glasögon, vill
gräla med Dagens Nyheter. — Stackars Da-
gens Nyheter, när Jörgen också en gång
i tidernas fullbordan hunnit så långt, att han
gått och läst för presten, har frack och glas-
ögon! Mäåtte dock situationen till dess hinna
klarna för honom, ty annars är fara för han-
den, att han — Jätt som han är — kunde bli
besmittad af den Aftonblad-Enahandiska —
Allehandiska skulle jag säga — krigsandan. —
Dock, vi skola hoppas det bästa. För närva-
rande är Dagens Nyheter lycklig, ty den har
Jörgen till vän, och mera behöfver icke Da-
gens Nyheter, ty då Jörgen är med en, ho
kan då vara mot en?
När Jörgen är i landsorten, ser han aldrig
Dagens Nyheter, säger han. Om förlåtelse,
min vän, men nu skarfvade du riktigt ordent-
ligt som en äkta lappskräddare! Mins du inte,
att du berättade för ett par år sen, då du var
med prins Oskar på en treflig resa nånstans
högt uppe i norden, huru ni, prinsen och du,
slogo upp edra matsäcksskrin vid vägkanten,
åto löskokta ägg och fingo af en inföding
några nummer af Dagens Nyheter att begagna
såsom serveter? Nog vet jag att också andra,
t. ex. Dagligt Allehanda, dagligen få göra
enahanda tjenst, fast vid andra tillfällen, men
Dagens Nyheters ära är i alia fall ofördunklad
i det faktum, att du åtminstone en gång strukit
dig om munnen dermed.
Det skulle vara särdeles intressant att få
veta hvilka tidningar mest läsas i Lappmar-
ken, norra polarcirkeln och barbariet? Att
det ej är Dagens Nyheter, är klart, ty i an-
Hu fall hade nog Jörgens situation varit mera
ar.
Jörgen tycker mycket om Dagens Nyheter,
ja, så mycket, att det första han gör om morg-
narne är, att trycka henne i sin andliga famn.
Då förstår han henne så väl, men, hast du
mir gesehn, så snart Jörgen fått en kopp kaffe
1 sig, då är det tvärt förbi med förståndet,
då börja bokstäfverna hoppa upp och ned i
sådant virrvarr, att de snart förvandla sig 4i
Bakunin, Hedlund, J. A. G., Mazzini, Wall,
Göran, Dickson-Wsern, Baggböle, kammarkol-
legii advokatfiskalsembete, internatioaaler, ja-
paneser, Leufstedt och Faluboar, och si, då
är det der förfärliga slagsmålet i full gång
igen. Stackars Jörgen, lägg bort att dricka
kaffe, så blir det väl bättre! Det är ju klart
att du, stackars barn, är för klen för så stark
vara!
Jörgen försvarar Dagens Nyheter mot elaka
menniskor och säger till dem alia, liksom
Raouls älskarinna i Hugenotterna:
Öfver mig må ditt stål
Bana väg till sitt mål !
Det både ses och hörs att Jörgen är rik-
tigt allvarsamt förälskad, ty annars skulle han,
minsann, inte så der vilja låta hugga sig i styc-
ken — Hå lingden den ena gången och på