-— (VU -— — Det här är intet fälttåg, såsom det hette från början... det är en lustresa helt enkelt. Hvarför skaffar man oss inte vagnar? utropade herr de Saint-Paer. — Hade vi blott några musikinstrumenter, gkulle vi ställa till en bal, inföll herr dArandes. En del af dessa yttranden nådde till Magnus öron; han smålog då och sade: — Hafven blott tålamod, mina herrar, det är ingen svårighet att komma fram, men värre blir det att komma tillbaka. Magnus har varit med många gånger, då man börjat med att skratta och slutat med att sjunga: De profundis. En morgon gaf han tillkänna för dragonerna, att man nu befann sig inom Böhmens område. — Således ha vi då kommit till hjertat af fiendens land, sade herr de Collonges. — Det vill säga, att vi äro i fällan, mumlade Carquefou i ömklig ton. . — Nu mina herrar, vill jag underrätta er om en sak, yttrade Magnus, och det är att, om vi begå en enda oförsigtighet, kunna vi vara vissa om att vår sista stund är kommen. — Kort, men tydligt taladt, svarade herr de Börail, bugande gig. Rudiger, som tjenat under grefven af Thurn och derför kände Böhmen lika väl som en landtbrukare sin trädgård, utskickades som kunskapare, så snart man nalkades Drachenfeld. Han var, såsom läsaren torde ha märkt, en man med ungefär samma egenskaper gom