hertigen af Friedland, för att icke tala om
den kejserlige fältherre, som stupade vid Lech.
Det var min mening att gå med dem mot er
och att möta er i striden, för att antingen
sjelf dö eller döda er. Men jag hörde er röst,
och modet svek mig... Denna värja, som
törstat efter ert blod, här är den. Om ni
tycker att jag förtjenat döden, så tag mig af
daga; jag lemnar af fri vilja detta vapen i
era händer.
Frans Albrecht hade dragit sin värja och
räckte den åt Gustaf Adolf, på hvilken han
hado sina ögon oafvändt fästade.
— Men då ni ger mig mnådestöten, sade
han, så glöm icke hvad som hände en gång i
fordna dagar. Min kind är visserligen blek
nu, men hjertat blöder...
Denna erinring om det kända uppträdet i
deras ungdom, som Gustaf Adolf föröfrigt väl
mindes, rörde honom djupt. Ädel och redbar
com han var, kande han icke annat än sätta
stort värde på Frans Albrechts uppriktiga be-
kännelse, och det var honom omöjligt att der-
under ana något svek.
Också räckte han syndaren sin hand.
— Tag igen denna värja, sado han; det är
Gustaf Adolf som gifver er den och ber er
begagna den till Sveriges försvar.
Frans Albrecht uppgaf ett rop och förde
konungens hand till sina läppar.
Men sedan han lemnat konungens filt,