MM
skuddade han stoftet af sina fötter, och hårdt
omfattande fästet på sin värja, mumlade han:
— Du har sjelf gifvit mig den, ve dig!
Samma dag kallade herr de la Guercke alla
dragonerna vid sitt kompani till en samman-
komst. Många af hugenotterna hade stupat
vid Leipzig och Lech; men andra fransmän,
som med kardinal Richelieus samtycke in-
funnit sig för att söka anställning vid sven-
ske konungens armå, hade fyllt de tomma
platserna. Som intet tält var stort nog till
att rymma hela denna stridslystna ungdom, så
öfverenskom man, att sammanträdet skulle ega
rum på en öppen plats i skogen, der en mängd
fällda trädstammar kunde tjena till säten åt
dragonerna.
Underrättelsen om att vapenstilleståndet
upphört, väckte glädje hos alla. Denna hvila,
som varat i flera dagar, hade synts äfven de
minst otålige alltför lång; andra tyckte att
stilleståndet räckt en hel evighet.
Då herr de la Guerche och Renaud vigade
sig, mottogo dem dragonerna med allmänt
jubel.
— När stiga vi till häst? ropade en.
— Skola vi stanna hos konungen eller följa
med sachsarne? frågade en annan.
— Vi få väl i alla händelser tillhöra för-
truppen? inföll en tredje.
Då de hunnit lugna sig något, steg Armand
Louis upp på en ekstam och sade:
— Mina herrar, jag behöfver hundra man,