han ligger utsträckt i hela sin längd på far-
tygets däck, tänker han, om han alls om alls
tänker, på fastlandet, på en eller annan skugg-
rik plats i skogen med högt gräs, i närheten
af en källa.
Han plågas af en brännande törst, som han
icke vågar släcka, af fruktan för att blifva
riktigt sjösjuk.
Och emellertid smyga sig timmarne fram
med en snigels långsamhet. Minuterna före-
komma honom såsom dygn, dygnen såsom
veckor.
Ingen omvexling, endast den ofantliga vat-
tenytan, den brännande solen, rindstillan.
De väldiga, milslånga dyningarne rulla, och
aldrig upphör fartygets idkeliga gungande,
dotta eviga höjande och sänkande, så länge
man seglar på verldshafvet.
I dag är det söndag, Redan i daggrynin-
gen har fartyget skurats, tvättats och putsats;
alla matroserna äro iklädda sina helgdagsdräg-
ter, de flesta resande göra våld på sig för att
se belåtoe ut, damerna hafva till och med
gjort svaga försök att göra toalett, man mär-
ker i korthet sagdt att det är söndag.
Afven hafvet tyckes vilja förströ oss litet.
Tre ofantliga, svarta massor höja sig upp
öfver vattenytan och spruta vattenstrålar högt
upp i luften.
— Det är hvalfiskar! ropas från alla sidor.
Den förut omtalta, lilla svarta gasellen frå-
gar ängsligt, om vi icke tro, att de skola välta
fartyget öfver ända; sedan ler hon och önskar,
att de bara ville vara goda och försöka.
Den nackstyfva engelska lorden drager upp
en väldig toateorkikare ur fickan, för att öfver-
tyga sig om, att det verkligen är hvalar.
Tysken fördjupar sig i en lång vetenskaplig
afhandling, som aldrig vill taga slut, yankeen
väpder sig om, spottar och tager en ny buss.
Emellertid ljuder skeppsklockan, den stora
skeppsklockan, förut.
Den klingar i dag långsamt och högtidligt;
den kallar stor och liten, rik och fattig ned i
fartygets stora salong, der kaptenen sitter lutad
öfver den stora bibeln.
Han är i dag vår prest, salongen vår kyrka.
Långsamt ech tydligt uppläser han dagens
evangelium, några böner och psalmer. An-
dakten är stor.
Han håller just på att uppläsa slutbönen,
då det ljuder uppe på däck:
— En seglaro för ut!
Man måste nätter och dagar hafva varit till
sjös, utan att se annat än luft och vatten, för
att kunna göra sig ett bogrepp om, hur ett
sådant utrop elektriserar.
En seglare är en fläkt från den lefvando
verlden, ett luftdrag från land. En seglare på
verldshafvet är för sjömannen detsamma som
en das i sandöknen för karavanen.
Man skall sålunda lätt kunna fatta och för-
låta den allmänna rörelsen och kaptenens
brådska med att öfver Eaglands drottning ned-
kalla himmelens välsignelse.
Ihom några ögonblick var salongen tom och
däcket fullt, Hundratals ögon stirrade i fjär-
ran, der seglaren skulle vara till finnandes.
För ut, på kanske en mils afstånd, sågo vi
den, likt ett valnötsskal, med mast af ena
knappnål och segel af papper, komma oss till
mötes.
Så oändligt är hafvot, att man först fattar
dess storlek, då man ser hur litet ett ensamt
fartyg tager sig ut derpå.
Nu kommer det närmare, nu är det helt
nära, så nära, att kaptenerna utbyta artigheter,
fråga om hvarandras namna och bestämmelse-
ort, som darpå antecknas.
Det är ett stort, svenskt barkskopp. Nu
seglar det förbi oss. Fartygen helsa hvar-
andra, 1 let flaggorna höjag och sänkas, under
det att näsdukarne svängas till tarväl och
lycka på resan. j
Det var dagens händelse och samtaletrörde
sig derom intill middagen. Man må förlåta
Oss, stackars resande, en så stor barnslighet,
och man må derjemte ihågkomma, att vi dagar
och veckor lefvat utan post och tidningar.
Efter middagen dracks kaffe på däck, och
då qvällen kom, togo vi oss. en liten promenad
bort till förstäfven, der fartygets besättning,
jemte några qvinliga mellandäckspassagerare,
gåfvo en föreställning,
Kulörta lyktor blänkte på mast och tågverk;
på en fiol och en gitarr spelades upp en liflig
skotsk reel och snart fylldes däcket med glada
dänsande.
För ett ögonblick glömdes fartygetsirullande,
ech verldshafvet, ja, jag kan säga: fastlandet,
resans mål och framtiden. (Forts.).