-— UVmMU -— rykte, fullt lika lysande som grefve Tillys, förenade han en oerhörd rikedom ; också hade han höjt sig betydligt öfver landets öfriga aristokrati. Då han för någon tidråkat i onåd, egentligen för sitt högmods skull, lefde han på sina gods, omgifven af ett hof, som hvilken mäktig konung som helst skulle ha haft skäl att afundas honom. Han hade sextio pager; och officerare i alla grader trängdes omkring honom, för att betyga honom sin hängifvenhet. De förnämsta personer i landet satte en ära uti att vinna inträde uti detta få-slott; och ädlingar af de yppersta familjer eftersträfvade att bli anställda vid hans hof. Hans skatter räckte till allt; och i denna kungliga ensamhet, som följdes med uppmärksamma blickar af hela Tyskland, uppgjorde den ärelystne planer till att än ytterligare befästa sin storhet. I hela kejsardömet, från Elben till Rhen, från Östersjön till Tyrolens berg, fanns icke en enda soldat som ej kände honom, icke en härförare som ej vördade eller fruktade honom. Hans namn var en fana under hvilken alla krigare ville tjena. Han förstod nemligen att frikostigt belöna sitt folk. Wallenstein hade kammarherrar och öfriga hoffunktionärer alldeles såsom kejsaren, och han bestod sig också ambassadörer. Man talade till honom såsom till en krönt monark. Kejsarens onåd besvärade honom föga; det behöfdes blott att de kejserliga vapnen rönte