-— UVmMU -—
rykte, fullt lika lysande som grefve Tillys,
förenade han en oerhörd rikedom ; också hade
han höjt sig betydligt öfver landets öfriga
aristokrati. Då han för någon tidråkat i onåd,
egentligen för sitt högmods skull, lefde han
på sina gods, omgifven af ett hof, som hvil-
ken mäktig konung som helst skulle ha haft
skäl att afundas honom. Han hade sextio
pager; och officerare i alla grader trängdes
omkring honom, för att betyga honom sin hän-
gifvenhet.
De förnämsta personer i landet satte en ära
uti att vinna inträde uti detta få-slott; och
ädlingar af de yppersta familjer eftersträfvade
att bli anställda vid hans hof. Hans skatter
räckte till allt; och i denna kungliga ensam-
het, som följdes med uppmärksamma blickar af
hela Tyskland, uppgjorde den ärelystne planer
till att än ytterligare befästa sin storhet.
I hela kejsardömet, från Elben till Rhen,
från Östersjön till Tyrolens berg, fanns icke
en enda soldat som ej kände honom, icke en
härförare som ej vördade eller fruktade honom.
Hans namn var en fana under hvilken alla
krigare ville tjena. Han förstod nemligen att
frikostigt belöna sitt folk.
Wallenstein hade kammarherrar och öfriga
hoffunktionärer alldeles såsom kejsaren, och
han bestod sig också ambassadörer. Man
talade till honom såsom till en krönt monark.
Kejsarens onåd besvärade honom föga; det
behöfdes blott att de kejserliga vapnen rönte