just då hade dödat en österrikisk officer med
en väl riktad värjstöt, och sade till honom:
— Må man lyda herr de la Guercho såsom
mig sjelf.
— Tack, ers majestät, tack! Håll blott stånd
ännu en half timme, och ni skall få höra af
mig, repade herr de la Guerche, i det han
aflägsnade sig.
— Hålla stånd! svarade konungen. Jag
dör hellre än jag viker.
Herr de la Guerche hade snart samlat några
hundra ryttare omkring sig. Så snart någon
sqvadronchef tvekade att följa honom, ropade
Arnold Brahe: I konungens namn; och ge-
nast försvann all tvekan. Den franska hugenott-
sqvadronen kämpade i närheten af dem.
— Guds död! utbrast Renaud; se der äro
våra landsmän! Jag skall föra dem till dig.
Han skyndade bort och ett ögonblick der-
efter var han framme hos hugenotterna, af
hvilkas rop man kunde höra att soldaterna
från 1a Rochelle hade känt igen honom.
— Här äro nu våra vänner, sade Renaud,
då han återkom i spetsen för fransmännen.
Vid åsynen af Armand Louis uppgåfvo
dragonerna ett enda starkt jubelrop.
— I slagordning, mine herrar! sade horr
de 1a Guerche, och lät dem uppställa sig som
förtrupp.
Då Armand Louis nu såg att han hade folk
nog, red han längsefter svenska armåns leder,
gjorde en svängning åt höger och pekade med