just då hade dödat en österrikisk officer med en väl riktad värjstöt, och sade till honom: — Må man lyda herr de la Guercho såsom mig sjelf. — Tack, ers majestät, tack! Håll blott stånd ännu en half timme, och ni skall få höra af mig, repade herr de la Guerche, i det han aflägsnade sig. — Hålla stånd! svarade konungen. Jag dör hellre än jag viker. Herr de la Guerche hade snart samlat några hundra ryttare omkring sig. Så snart någon sqvadronchef tvekade att följa honom, ropade Arnold Brahe: I konungens namn; och genast försvann all tvekan. Den franska hugenottsqvadronen kämpade i närheten af dem. — Guds död! utbrast Renaud; se der äro våra landsmän! Jag skall föra dem till dig. Han skyndade bort och ett ögonblick derefter var han framme hos hugenotterna, af hvilkas rop man kunde höra att soldaterna från 1a Rochelle hade känt igen honom. — Här äro nu våra vänner, sade Renaud, då han återkom i spetsen för fransmännen. Vid åsynen af Armand Louis uppgåfvo dragonerna ett enda starkt jubelrop. — I slagordning, mine herrar! sade horr de 1a Guerche, och lät dem uppställa sig som förtrupp. Då Armand Louis nu såg att han hade folk nog, red han längsefter svenska armåns leder, gjorde en svängning åt höger och pekade med