— Jag trodde, sade han derpå, att vi skulle nödgas slåss, för att antingen segra eller dö. — Hamla nu era krafter, herr markis, yttrade Carquefou; om vi inte ekola låta oss fångas i denna sal som fiskar i en not, måste vi skynda oss att komma härifrån. Renaud gjorde en förtviflad ansträngning och sade: — Visserligen har jag lidit mycket, men var lugn, när själen befaller, lyder kroppen. Med långsamma, men säkra steg gick han mot dörren, geom Magnus nu beslutsamt öppnade. Bkildtvakten, hvilken icke rört sig ur fläcken, betraktade uppmärksamt de utträdande personerna. — Icke ctt ord! hviskade Magnus i hans öra. Rudiger, som kom sist, yttrade till soldaten: — Det är Johan v. Werth, som går der med Matheus Orlscopp. De afhbandla vigtiga statsangelägenheter, må ni tro. Tala ej om för kamraterna hvad ri har sett. Skildtvakten helsade vördnadsfullt, och den lilla skaran fortsatte obehindrudt sin väg. Efter att ha passcrat galeriet, kommo de ned i källaren och derpå genom lönngången ut i den nedanför slottet befintliga dalen. Här föllo Armand Louis och Renaud på knä. — Fria! utbrusto de på en gäng, intagna af hänförelse. Bakom dem omfamnade Magnus, Carquefou och Rudiger hvarandra.