— Jag trodde, sade han derpå, att vi skulle
nödgas slåss, för att antingen segra eller dö.
— Hamla nu era krafter, herr markis, yttrade
Carquefou; om vi inte ekola låta oss fångas i
denna sal som fiskar i en not, måste vi
skynda oss att komma härifrån.
Renaud gjorde en förtviflad ansträngning
och sade:
— Visserligen har jag lidit mycket, men
var lugn, när själen befaller, lyder kroppen.
Med långsamma, men säkra steg gick han
mot dörren, geom Magnus nu beslutsamt öpp-
nade. Bkildtvakten, hvilken icke rört sig ur
fläcken, betraktade uppmärksamt de utträdande
personerna.
— Icke ctt ord! hviskade Magnus i hans öra.
Rudiger, som kom sist, yttrade till soldaten:
— Det är Johan v. Werth, som går der med
Matheus Orlscopp. De afhbandla vigtiga stats-
angelägenheter, må ni tro. Tala ej om för
kamraterna hvad ri har sett.
Skildtvakten helsade vördnadsfullt, och den
lilla skaran fortsatte obehindrudt sin väg.
Efter att ha passcrat galeriet, kommo de
ned i källaren och derpå genom lönngången
ut i den nedanför slottet befintliga dalen. Här
föllo Armand Louis och Renaud på knä.
— Fria! utbrusto de på en gäng, intagna
af hänförelse.
Bakom dem omfamnade Magnus, Carquefou
och Rudiger hvarandra.