Den ledamot af riksdagens andra kammare, som förr satt sitt J. 4. G. under mången kunglig proposition angående genomgripande förbättringar i statsskick och statens ekonomi, hade i går fått införd i Aftonbladet en insänd artikel med åtskilliga betraktelser öfver ministerkrisen. Författaren frågar sig om orsaken till den märkvärdiga och bedröfliga företeelsen, att hela den befintliga regeringspersonalen vill lemna sina platser och att inga andra dertill lämpliga personer, hvilka velat intaga dessa platser, kunnat anträffas, ligger endast deruti att frågan om försvarets ordnande vid den nyss afslutade urtima riksdagen icke rönte den behandling, som regeringen trott sig kunna förvänta, eller uti några andra hittills outredda förhållanden. De svar J. A. G. härå lemnar innebära ingenting nytt, men de Tä mtecknas, då de komma från ett sådant åll. Sammankallandet af den urtima riksdagen väckte tvifsel om lämpligheten af detta steg. Tviflarne hoppades, att, oaktadt det raska tillkännagifvandet i trontalet, saken skulle dervid stanna och den urtima riksdagen uteblifva. Emellertid sammankallades riksdagen. Försvarsfrågans lyckliga (?) lösning har genom denna riksdagsutgång otvifvelaktigt blifvit ytterligare undanskjuten oth ministerkrisen blef nästan sagdt en nödvändighet: Annat alternativ fanns ej för ministeören än att upplösa andra kammaren eller sjelf afgå. J. A. G. tror väl att statsrådsembetets osäkerhet, eller ekonomiska betänkligheter eller obehaget af ett ansträngande arbete, eller otacksamheten för äfven de mest förtjenstfulla bemödanden, äro omständigheter som väsentligt bidragit till att göra försöken att bilda en ny minister fruktlösa, men det måste jemväl finnas andra, samverkande skäl härtill. Först och främst bland dessa nämner J: A. G., med en oväntad och högst ovanlig skärpa, konungens fasta beslut att icke ens vilja höra omtalas sådana personer, hvilka i anseende till partiförbindelser och politiskt lycksökeri ej åtnjuta den allmänna aktning och det offentliga anseende, som ji öfverensstämmelse med grundlagens bud alltid bör vara första det vilkoret för att kunna intaga en plats vid konungens rådsbord. Hvilka som här menas är ej så lätt att gissa, men för att de bland Dagens Nyheters läsare, som ej ha tillgång till Aftonbladet, må kanske bättre än vi lyckas att leta sig fram till målen för J, A. G:s insinuationer, meddela vi nu fortsättningen af hans diatrib i dess helhet: Ty, säger J. A. G., man måste hålla orubbligt fast vid den grundsatsen, att den persona moralis, som benämnes kronan eller konungamakten, icke ens för ett ögonblick får nedsmutsas eller göras till föremål för missaktning. Det är tyvärr icke allt väl bestäldt med de rådande föreställningarne angående såväl menniskans som sambhiillets vigtigaste angelägenheter. och de, som af tanklöshet celler beräkning äro delaktigei det upplösningsarbete, som pågår för att undergräfva religion, sedlighet och samhällsordning, hafva ett drygt ansvar att uppbära. Men desto mera är skyldigheten oeftergiflig att skydda den gDentliga moralen och att icke medgifva ett så farligt, till sina följder så oberäkneligt exempel, som att den lagbundna reoringsmakten skulle öfverlemnas ät andra än rena änder. Då således — ära och tack vare konungens ädla uppfattning i detta hänseende — någon försöks minister, vars egentliga indamål blott skulle bafva varit att få visa sin egen oduglighet, ej kom