Den ledamot af riksdagens andra kam-
mare, som förr satt sitt J. 4. G. under mån-
gen kunglig proposition angående genomgri-
pande förbättringar i statsskick och statens
ekonomi, hade i går fått införd i Aftonbla-
det en insänd artikel med åtskilliga betrak-
telser öfver ministerkrisen.
Författaren frågar sig om orsaken till den
märkvärdiga och bedröfliga företeelsen, att
hela den befintliga regeringspersonalen vill
lemna sina platser och att inga andra dertill
lämpliga personer, hvilka velat intaga dessa
platser, kunnat anträffas, ligger endast deruti
att frågan om försvarets ordnande vid den
nyss afslutade urtima riksdagen icke rönte
den behandling, som regeringen trott sig
kunna förvänta, eller uti några andra hittills
outredda förhållanden. De svar J. A. G.
härå lemnar innebära ingenting nytt, men de
Tä mtecknas, då de komma från ett sådant
åll.
Sammankallandet af den urtima riksdagen
väckte tvifsel om lämpligheten af detta steg.
Tviflarne hoppades, att, oaktadt det raska
tillkännagifvandet i trontalet, saken skulle
dervid stanna och den urtima riksdagen ute-
blifva. Emellertid sammankallades riksda-
gen. Försvarsfrågans lyckliga (?) lösning
har genom denna riksdagsutgång otvifvelaktigt
blifvit ytterligare undanskjuten oth mini-
sterkrisen blef nästan sagdt en nödvän-
dighet: Annat alternativ fanns ej för mini-
steören än att upplösa andra kammaren eller
sjelf afgå.
J. A. G. tror väl att statsrådsembetets
osäkerhet, eller ekonomiska betänkligheter
eller obehaget af ett ansträngande arbete,
eller otacksamheten för äfven de mest för-
tjenstfulla bemödanden, äro omständigheter
som väsentligt bidragit till att göra försöken
att bilda en ny minister fruktlösa, men det
måste jemväl finnas andra, samverkande skäl
härtill.
Först och främst bland dessa nämner J:
A. G., med en oväntad och högst ovanlig
skärpa, konungens fasta beslut att icke ens
vilja höra omtalas sådana personer, hvilka
i anseende till partiförbindelser och politiskt
lycksökeri ej åtnjuta den allmänna aktning
och det offentliga anseende, som ji öfverens-
stämmelse med grundlagens bud alltid bör
vara första det vilkoret för att kunna in-
taga en plats vid konungens rådsbord.
Hvilka som här menas är ej så lätt att gis-
sa, men för att de bland Dagens Nyheters
läsare, som ej ha tillgång till Aftonbladet,
må kanske bättre än vi lyckas att leta sig
fram till målen för J, A. G:s insinuationer,
meddela vi nu fortsättningen af hans diatrib
i dess helhet:
Ty, säger J. A. G., man måste hålla orubbligt
fast vid den grundsatsen, att den persona mora-
lis, som benämnes kronan eller konungamakten,
icke ens för ett ögonblick får nedsmutsas eller
göras till föremål för missaktning. Det är tyvärr
icke allt väl bestäldt med de rådande föreställnin-
garne angående såväl menniskans som sambhiillets
vigtigaste angelägenheter. och de, som af tanklös-
het celler beräkning äro delaktigei det upplösnings-
arbete, som pågår för att undergräfva religion,
sedlighet och samhällsordning, hafva ett drygt an-
svar att uppbära. Men desto mera är skyldigheten
oeftergiflig att skydda den gDentliga moralen och
att icke medgifva ett så farligt, till sina följder så
oberäkneligt exempel, som att den lagbundna re-
oringsmakten skulle öfverlemnas ät andra än rena
änder.
Då således — ära och tack vare konungens ädla
uppfattning i detta hänseende — någon försöks
minister, vars egentliga indamål blott skulle
bafva varit att få visa sin egen oduglighet, ej kom