-— IV -—
— Våra hästar äro hungriga, det är rik-
tigt synd om dem, sade Carquefou, som alltid
hyste medlidanåo med hvarje lefvande vårelse,
hos hvilken magens kraf gjorde sig gällande.
Hästarne stannade af sig sjelfva utanför
porten till värdshuset. Detta var en stor, rym-
lig byggnad, hvars väggar voro svärtade af
rök. Det förhöll sig femligen så att en för-
firlig eldsvåda en gång ödelagt det slott,
hvaraf värdshuset fordom utgjorde en flygel.
Här och der såg man ruiner, som vittnade om
den skedda förstörelsen. Ingen skylt fanns
öfver ingången ; vid sidan af byggningen märk-
tes en berså, der en munk satt och läste i
sin messbok, under det att två lekmän lågo
på knä framför honom, som det tycktes, för-
sänkta i bön, ty de fingrade oupphörligt på
sina radband. ;
Värden kom ut och fattåde uti herr de la
Guerches stigbygel.
Det var en liten man med. kattansigte,
borstlikt hår och långa krokiga fingrar, som
påminde om en gladas klor.
Han betraktade hästarne med kännaremin.
— De här kreaturen orka icke springa
längre, sade han. Om herrarne vilja ha friska,
starka och snabbfotade springare, så har jag
sådana att erbjuda för billigt pris.
— Ah! här få vi göra bekantskap med en
hästskojare, hör jag, yttrade Renaud, i det
han hoppade ur sadeln,
— Man träffar på så många stackars hästar,