Odlaren sår fröet i jorden, och det
växer upp och ger honom skörd när hö-
sten kommer, utan att han behöft egna
någon omsorg åt säden under växandet.
Men före sådden, hur mycket arbete har
han icke nedlagt på jorden, hur har
han icke genom plöjning och tillförande
af nya beståndsdelar omskapat den! Och
sjelfva utsädet är en produkt af långva-
riga ansträngningar för att åstadkomma
det, bästa.
Åt ladugården egnar jordbrukaren mer
och mer allmänt en nitisk vård. Han sö-
ker från grannar eller på landtbruksmöten
inhemta hvilka kreatursracer som äro för
det ena eller andra ändamålet de bästa, huru
de böra uppfödas, fodras och skötas för
att gifva den största produkt och den
bästa stam. Han uppdrager och upp-
fostrar åt sig en afvel som skall göra ho-
nom heder och gagu.
Men hvad göres för barnen på det lilla
jordbruket? De sättas i folkskolan —
och väl att Sverige har den åtminstone! —,
de lära sig nödtorfteligen läsa och skrifva,
ett det aldra minsta minimum af geografi
och historia, sällan en smula naturveten-
kap på samma gång den mesta tiden
reglementeradt användes till att hos dem
inplugga en hel del obegripliga konfessio-
nella dogmer. Vid 13—14 år slutar de-
ras läsning, och då består det kapital,
hvaraf de, utom sina kroppskrafter, skola
lefva och bidraga till samhällets uppehål-
lande, utaf så ringa rudimenter, att det
är ämne till förvåning för enhvar huru
det dock är möjligt att bland allmogens
klass så ofta träffas en icke ringa grad
af vetande i jordbruk, i statshushållning
och kommunalväsende. Det är svenskens
utomordentliga bildbarhet och rediga för-
stånd som göra att han af det praktiska
lifvet kan tillegna sig så mycket godt.
Men hur mycket lättare skulle detta
icke för honom blifva och huru vida län-
gre skulle han icke hinna i gagnrikhet,
såväl för sig sjelf som för samhället, om
han, efter att ha lärt läsa, också sattes i
tillfälle att under god ledning läsa eller
höra en del af allt hvad för medborgaren
är behöfligt.
Det är den rådande bristen i detta bän-
seende, som folkhögskolorna vilja och kunna
afhjelpa. De redan befintliga ha gjort
mycket hvar i sin ort. Men flera behöf-
vas. En folkhögskola i hvarje län skulle
mäktigt bidraga att höja Sveriges: kultur.
Tjugo ynglingar som årligen från hvarje
sådan ginge ut vore lika många den med-
borgerliga bildningens pionierer, som hvar
i sin krets iströdde ut frukterna af sina
praktiska studier och utbredde sinne för
täflan på det området.
Vi meddela i dag en inbjudning, utfär-
dad af en komitå, till bidrag för en folk-
högskolas upprättande i Södermanland.
Landtboförhåidlandena och allmogens till-
stånd äro långt ifrån förmånliga i detta
sköna och bördiga landskap. Der är mer
för kulturens vänner att göra än i månget
annat. De stora possessionaterna der ha
mycket att godtgöra. De hafva felat, vis-
gerligen icke af dålig vilja, men af tank-
löshet eller af en oförmåga, vållad deraf
att de i allmänhet hafva vida större gods
att sköta än som kunna väl skötas af en