Odlaren sår fröet i jorden, och det växer upp och ger honom skörd när hösten kommer, utan att han behöft egna någon omsorg åt säden under växandet. Men före sådden, hur mycket arbete har han icke nedlagt på jorden, hur har han icke genom plöjning och tillförande af nya beståndsdelar omskapat den! Och sjelfva utsädet är en produkt af långvariga ansträngningar för att åstadkomma det, bästa. Åt ladugården egnar jordbrukaren mer och mer allmänt en nitisk vård. Han söker från grannar eller på landtbruksmöten inhemta hvilka kreatursracer som äro för det ena eller andra ändamålet de bästa, huru de böra uppfödas, fodras och skötas för att gifva den största produkt och den bästa stam. Han uppdrager och uppfostrar åt sig en afvel som skall göra honom heder och gagu. Men hvad göres för barnen på det lilla jordbruket? De sättas i folkskolan — och väl att Sverige har den åtminstone! —, de lära sig nödtorfteligen läsa och skrifva, ett det aldra minsta minimum af geografi och historia, sällan en smula naturvetenkap på samma gång den mesta tiden reglementeradt användes till att hos dem inplugga en hel del obegripliga konfessionella dogmer. Vid 13—14 år slutar deras läsning, och då består det kapital, hvaraf de, utom sina kroppskrafter, skola lefva och bidraga till samhällets uppehållande, utaf så ringa rudimenter, att det är ämne till förvåning för enhvar huru det dock är möjligt att bland allmogens klass så ofta träffas en icke ringa grad af vetande i jordbruk, i statshushållning och kommunalväsende. Det är svenskens utomordentliga bildbarhet och rediga förstånd som göra att han af det praktiska lifvet kan tillegna sig så mycket godt. Men hur mycket lättare skulle detta icke för honom blifva och huru vida längre skulle han icke hinna i gagnrikhet, såväl för sig sjelf som för samhället, om han, efter att ha lärt läsa, också sattes i tillfälle att under god ledning läsa eller höra en del af allt hvad för medborgaren är behöfligt. Det är den rådande bristen i detta bänseende, som folkhögskolorna vilja och kunna afhjelpa. De redan befintliga ha gjort mycket hvar i sin ort. Men flera behöfvas. En folkhögskola i hvarje län skulle mäktigt bidraga att höja Sveriges: kultur. Tjugo ynglingar som årligen från hvarje sådan ginge ut vore lika många den medborgerliga bildningens pionierer, som hvar i sin krets iströdde ut frukterna af sina praktiska studier och utbredde sinne för täflan på det området. Vi meddela i dag en inbjudning, utfärdad af en komitå, till bidrag för en folkhögskolas upprättande i Södermanland. Landtboförhåidlandena och allmogens tillstånd äro långt ifrån förmånliga i detta sköna och bördiga landskap. Der är mer för kulturens vänner att göra än i månget annat. De stora possessionaterna der ha mycket att godtgöra. De hafva felat, visgerligen icke af dålig vilja, men af tanklöshet eller af en oförmåga, vållad deraf att de i allmänhet hafva vida större gods att sköta än som kunna väl skötas af en