eftertanke och kunna näppeligen försäkra åhörarne
om den eviga saligheten, derföro att de kommit
och sitta der. eg hafva anseit, att folket har
ett religiöst belol, som kyrkan ch presterskapet
ej, förmå att. fyll, hvärföre det söker tillfredsstäl-
se, för: delta behof hos stiftelsens apostlar och
Arlika. I derna anmärkning ligger mera sanning.
Så länge menniskan här letver, gäller för henne
hvad aposteln skrifver: -Vi se nu genom en spe-
gel uti ett mörkt tal-; hon måste, om hon är rätt
nykter, städse finna, att mycket fattas henne.
Dotta veta alla rättsinniga roligionslärare och kan-
ske äfven de mån, som tjena fosterlandsstiftelsen.
Men hvilken olika änvändning al detta vötande:
Medan rättsiniliga lärate söka påpeka donna Urist
och förmana: Växer till i nåden och vårs Her-
Tas Jesu Kristi kunskap-, begagna sig de andra
i religiösa samtal af denna brist, för att dermed
bevisa och öfvertyga personerna, att de måste bliiva
helvetets barn, om de ej äro om sitt barnaskap och
sin salighet så förvissade, som dessa sevangelii
förkunnares säga sig och sina vänner vara. Huru
enfaldiga menniskor af dessa proselytmakare an-
sättas, är bedröfligt att säga; de ömmaste förhål-
landen bogagnas, såsom frågor om allldna nära
antörvandter med visshet äro saliga 0. 8. i
öget hem lemnas man ej ens fredad för dessa d
gångna proselytmakare eller do af dem vunna, som
isin ordning skola utöfva proselytmakeriet, Är
det väl förunderligt att ett sådant proselytmakori
krönes med framgång ibland veka och mindre
skarpsynta menniskor? Vore det verkligen önsk-
ligt och rigtigt, att kyrkans trogna lärare på detta
sätt anfiktade mennisker, och bör det läggas dem
till last, att de icke göra det? Hvad sedan dossa
bröselylmakares prodikningar beträffar, så — hvil-
ken platthet, hvilken ensidighet! Berättar man för
barn och döm. som, äro barn till förståndet, de
bizarraste spökhistorier, så skänka de, enligt hvad
erfarenheten lärer, deråt större uppmärksamhet,
än om man framställer de vigtigaste lärdomar,
och dessa spökhistorier kunna slå så djup rot, att
det blir ganska svårt att föra personerna till rätta.
Det grofva och massiva talar till den mindre bil-
dades. fantasistarkare än den enkla sanningen.
Man har mycket gycklat öfver erlandsstiftel-
sens omtalade utdrifvande af en ond ande, som
före sitt utgåenle jemrade sig, och det var för
stiftelsen förargligt, att tidningspressen skulle fästa
uppmärksamhet dervid; men berättelsen stod i
dess årsberättelse säkert icke utan afsigt att för sig
vinna anhängare. Sådana berättelser och ihop-
gjorda omvändelsehistorier, huru menniskor kom-
mit till frid genom att sluta sig till sällskapet,
kunna ej -rättsinniga lärare med godt sam-
vete använda, för att göra sina föredrag behagliga
och lockande: Till en religions sanning bör i pral 4
tiskt afseende kunna slutas af de fordringar den
ställer på lifvet. Kan väl det läseris vara rätt,
som genom ensidigt betonande af rättfärdiggörel-
sen i Kristo nästan utstryker helgelsen och i flera
afseenden tillbakasätter pligterna i lifvet, t. ex.
emot familjen, för att på åtskilliga sätt tjena
stiftelsen? .
I många år har fosterlandsstiftelsen utan syn-
nerlig uppmärksamhet från pressens sida fått be-
drifva sin verksamhet Det rörde statskyrkan, me-
nade man, och henne ville många uppoifra, så att
hvad som kunde skada henne kunde i viss måtto
uppmuntras. Men är det så säkert, att detta sä
skap, om det blott kande komm s derhän, också
icke skulle spela en ganska betydlig politisk rol?
Man vet, att det redan söker, om än medelbart,
örat sitt inflytande gällande vid val af biskopar
fon icke ringa förtrytelso har i Wiktaren utta-
lats deröfver, att Sundberg och ej någon partiet
mera angenäm man erhöll första förslagsrummet
till erkebiskop), prester och ombud för kyrkomö-
tet; hvarföre skulle detsamma också icke försökas
vid riksdagsmannaval, blott man har hunnit värfva
sig vänner nog, för att någut förmå? Man talar
om skilnaden emellan stat och kyrka, emellan det
andeliga och verldsliga regementet; men att foster-
landsstiftelsens ledare ej alldeles sky att öfvertaga
det verldsliga regementet, måtte väl vara till fullo
klart, då nuvarande justitiestatsminister Axel Ad-
lerereutz i flera år varit ordförande i evangeli-
ska fosterlandsstiftelsens styrelse, såsom han nu är
ordförande i statsrådet.7) Såsom lagkunnig måste
han få antagas hafva känt kyrkolagen ; huru han,
äfven vid den tid då han fungerade såsom oråfö-
rande i Fosterlandsstiftelsen, handhafvare af rätt-
visans skipande inom landet, kunde finna det vara
börligt att visa kyrkolagen sitt förakt och ut-
sända agitatorer att sprida detta förakt bland fol-
ket, är ej lätt för den oinvigde att förstå. Skulle
äfven flera olika religiösa samfund finnas inom
landet, vore det ej för någon, allraminst
rättvisans skipare, tillbörligt att medelst utsände
agitatorer söka bringa nägotderas erkända ord-
ning i förakt, allraminst det egna kyrkosamtundets
hos dess egna medlemmar; annat är att, om man
anser så erforderligt, öppet uttala sina anmärk-
ningar och framställa sina förslag till ändringar.
Hvilken förbistring, om stiftelsen omsider skulle
kunna få makt att inom landet spela samma poli-
tiska roll, som hittills i kyrkligt afseende: Skulle
vi då icke få smaka något af den politiska lycka,
com varit Frankrike beskärd i det inbördes kriget
undor tvenne hvarandra bekrigande styrelser —
så framt ej väldet lemnades utan protest åt stif-
telsen? Och om denna stiftelse finge öfverhanden,
skulle den söka höja svenska folket i sann bild-
ning? Hvilka förhoppningar derom har den gifvit?
Hvad vittnar bildningen hos dessa apostlar. som
skola omviä i il-
a dess skrifter? Hvad vittna de föl , som fö;
några år sedan gjordes, att omintetgöra folksko-
lorna med seminarlibildade lärare, och för ej länge-
sedan, att tillsluta de högre läroverken för mindre
bemedlade af Sveriges invånare? Stodo icke de
personer, från bvilka dessa förslag utgingo, i inti-
mare förhållande till evangeliska fosterlandssti
telsens styrelse? Fosterlandsstiftelsen ämnar visst
i Sverige tillvälla sig samma makt, som jesuiterna
i katolska länder, och den skall visst ej heller
gifva sig i första taget, utan söka inbilla sina tro-
ende, att aen lider blott för Kristi skull, som dock
skall gifva den seger, blott man tiger och håller
ut, att dess vänner må blindt tro och ej få så noga
kännedom om anmärkningarne mot sig; men vill
den icke inlåta sig i svaromål, för att icke blott-
ställa sig, må derför pressen icko underlåta att
belysa detta sällskap och dess verksamhet. Det
bästa och ända sättet att fördrifva mörker, är att
sprida ljus. I och med detsamma folket lär si
att i ljuset betrakta densamma, är det ock otvil
t förbi med dess makt öfver enfaldiga
) Vi upplysa att denna uppsats var skrifven in-
nan hr Adlercreutz begärt afsked från justitiemi
nistersembetet. N,