eftertanke och kunna näppeligen försäkra åhörarne om den eviga saligheten, derföro att de kommit och sitta der. eg hafva anseit, att folket har ett religiöst belol, som kyrkan ch presterskapet ej, förmå att. fyll, hvärföre det söker tillfredsstälse, för: delta behof hos stiftelsens apostlar och Arlika. I derna anmärkning ligger mera sanning. Så länge menniskan här letver, gäller för henne hvad aposteln skrifver: -Vi se nu genom en spegel uti ett mörkt tal-; hon måste, om hon är rätt nykter, städse finna, att mycket fattas henne. Dotta veta alla rättsinniga roligionslärare och kanske äfven de mån, som tjena fosterlandsstiftelsen. Men hvilken olika änvändning al detta vötande: Medan rättsiniliga lärate söka påpeka donna Urist och förmana: Växer till i nåden och vårs HerTas Jesu Kristi kunskap-, begagna sig de andra i religiösa samtal af denna brist, för att dermed bevisa och öfvertyga personerna, att de måste bliiva helvetets barn, om de ej äro om sitt barnaskap och sin salighet så förvissade, som dessa sevangelii förkunnares säga sig och sina vänner vara. Huru enfaldiga menniskor af dessa proselytmakare ansättas, är bedröfligt att säga; de ömmaste förhållanden bogagnas, såsom frågor om allldna nära antörvandter med visshet äro saliga 0. 8. i öget hem lemnas man ej ens fredad för dessa d gångna proselytmakare eller do af dem vunna, som isin ordning skola utöfva proselytmakeriet, Är det väl förunderligt att ett sådant proselytmakori krönes med framgång ibland veka och mindre skarpsynta menniskor? Vore det verkligen önskligt och rigtigt, att kyrkans trogna lärare på detta sätt anfiktade mennisker, och bör det läggas dem till last, att de icke göra det? Hvad sedan dossa bröselylmakares prodikningar beträffar, så — hvilken platthet, hvilken ensidighet! Berättar man för barn och döm. som, äro barn till förståndet, de bizarraste spökhistorier, så skänka de, enligt hvad erfarenheten lärer, deråt större uppmärksamhet, än om man framställer de vigtigaste lärdomar, och dessa spökhistorier kunna slå så djup rot, att det blir ganska svårt att föra personerna till rätta. Det grofva och massiva talar till den mindre bildades. fantasistarkare än den enkla sanningen. Man har mycket gycklat öfver erlandsstiftelsens omtalade utdrifvande af en ond ande, som före sitt utgåenle jemrade sig, och det var för stiftelsen förargligt, att tidningspressen skulle fästa uppmärksamhet dervid; men berättelsen stod i dess årsberättelse säkert icke utan afsigt att för sig vinna anhängare. Sådana berättelser och ihopgjorda omvändelsehistorier, huru menniskor kommit till frid genom att sluta sig till sällskapet, kunna ej -rättsinniga lärare med godt samvete använda, för att göra sina föredrag behagliga och lockande: Till en religions sanning bör i pral 4 tiskt afseende kunna slutas af de fordringar den ställer på lifvet. Kan väl det läseris vara rätt, som genom ensidigt betonande af rättfärdiggörelsen i Kristo nästan utstryker helgelsen och i flera afseenden tillbakasätter pligterna i lifvet, t. ex. emot familjen, för att på åtskilliga sätt tjena stiftelsen? . I många år har fosterlandsstiftelsen utan synnerlig uppmärksamhet från pressens sida fått bedrifva sin verksamhet Det rörde statskyrkan, menade man, och henne ville många uppoifra, så att hvad som kunde skada henne kunde i viss måtto uppmuntras. Men är det så säkert, att detta sä skap, om det blott kande komm s derhän, också icke skulle spela en ganska betydlig politisk rol? Man vet, att det redan söker, om än medelbart, örat sitt inflytande gällande vid val af biskopar fon icke ringa förtrytelso har i Wiktaren uttalats deröfver, att Sundberg och ej någon partiet mera angenäm man erhöll första förslagsrummet till erkebiskop), prester och ombud för kyrkomötet; hvarföre skulle detsamma också icke försökas vid riksdagsmannaval, blott man har hunnit värfva sig vänner nog, för att någut förmå? Man talar om skilnaden emellan stat och kyrka, emellan det andeliga och verldsliga regementet; men att fosterlandsstiftelsens ledare ej alldeles sky att öfvertaga det verldsliga regementet, måtte väl vara till fullo klart, då nuvarande justitiestatsminister Axel Adlerereutz i flera år varit ordförande i evangeliska fosterlandsstiftelsens styrelse, såsom han nu är ordförande i statsrådet.7) Såsom lagkunnig måste han få antagas hafva känt kyrkolagen ; huru han, äfven vid den tid då han fungerade såsom oråförande i Fosterlandsstiftelsen, handhafvare af rättvisans skipande inom landet, kunde finna det vara börligt att visa kyrkolagen sitt förakt och utsända agitatorer att sprida detta förakt bland folket, är ej lätt för den oinvigde att förstå. Skulle äfven flera olika religiösa samfund finnas inom landet, vore det ej för någon, allraminst rättvisans skipare, tillbörligt att medelst utsände agitatorer söka bringa nägotderas erkända ordning i förakt, allraminst det egna kyrkosamtundets hos dess egna medlemmar; annat är att, om man anser så erforderligt, öppet uttala sina anmärkningar och framställa sina förslag till ändringar. Hvilken förbistring, om stiftelsen omsider skulle kunna få makt att inom landet spela samma politiska roll, som hittills i kyrkligt afseende: Skulle vi då icke få smaka något af den politiska lycka, com varit Frankrike beskärd i det inbördes kriget undor tvenne hvarandra bekrigande styrelser — så framt ej väldet lemnades utan protest åt stiftelsen? Och om denna stiftelse finge öfverhanden, skulle den söka höja svenska folket i sann bildning? Hvilka förhoppningar derom har den gifvit? Hvad vittnar bildningen hos dessa apostlar. som skola omviä i ila dess skrifter? Hvad vittna de föl , som fö; några år sedan gjordes, att omintetgöra folkskolorna med seminarlibildade lärare, och för ej längesedan, att tillsluta de högre läroverken för mindre bemedlade af Sveriges invånare? Stodo icke de personer, från bvilka dessa förslag utgingo, i intimare förhållande till evangeliska fosterlandssti telsens styrelse? Fosterlandsstiftelsen ämnar visst i Sverige tillvälla sig samma makt, som jesuiterna i katolska länder, och den skall visst ej heller gifva sig i första taget, utan söka inbilla sina troende, att aen lider blott för Kristi skull, som dock skall gifva den seger, blott man tiger och håller ut, att dess vänner må blindt tro och ej få så noga kännedom om anmärkningarne mot sig; men vill den icke inlåta sig i svaromål, för att icke blottställa sig, må derför pressen icko underlåta att belysa detta sällskap och dess verksamhet. Det bästa och ända sättet att fördrifva mörker, är att sprida ljus. I och med detsamma folket lär si att i ljuset betrakta densamma, är det ock otvil t förbi med dess makt öfver enfaldiga ) Vi upplysa att denna uppsats var skrifven innan hr Adlercreutz begärt afsked från justitiemi nistersembetet. N,