två unga flickorna i fångenskap, och hvilka förhoppningar kunde man väl hysa om deras befrielse? Renaud vred sina mustascher, och då och då undföll honom ett utrop af vrede. Armand Louis gick med långa steg fram och tillbaka på golfvet; blek och stum af rörelse, betraktade han himmelen. — Besegrade! mumlade Renaud oupphörligt. — Och båda två tagna till fånga! inföll Armand Louis. . Det fanns ögonblick då de voro nära att fatta de mest vansinniga beslut. Blott Adrienne och Diana visade sig ännu fulla af hopp och tillit till försynen. — Hvad fruktar ni? sade fröken de Souvigny med imponerande lugn till Armand Louis. Ni vill väl icke förnärma mig genom att ens tänka er möjligheten af att mitt hjerta skulle förändras? Har mitt lif icke hittills varit rikt på faror? Tror ni att jag är för svag och vankelmodig till att kunna utstå denna pröfning? Var förvissad om att jag skall fortfara att visa mig värdig det namn som jag bär. Några dagar, kanske månader skola vi vara åtskilda, men hvad betyder denna korta tid mot de många år, vi sedan få lefva tillsammans? Bär högt er panna, och hoppas allt af framtiden, Gud, gom har befriat mig ur barcnessan Igomers våld, skall säkert också nu ha medlidande med mig. Jag förtröstar helt och hållet på hans oändliga godhet. Den dag skall komma, då minnet af Magdeburg skall