vara för er och för mig, hvad minnet af svåra stormar är för sjömännen. Vi skola tala derom med ett leende på läpparne. HRäck mig er hand, Armand Louis, och sätt er tro och lit till Honom, som aldrig öfvergifver sina barn! Diana talade i samma anda till Renaud, men dock med en viss anstrykning af ironi, såsom hennes vana var. — Är ni icke längre den man, jag lärt mig högt värdera, sade hon, riddaren, som älskar faran för dess egen skull och uppsöker det ena äfventyret efter det andra? Skulle kanske er tillgifvenhet för den heliga Estokade ha afsvalnat? Tror ni henne icke längre i stånd till att göra underverk? Hon har dock låtit er behålla er dolk och värja och, så vidt jag vet, har hon ej heller beröfvat er der hjeltemodige Carquefou. Tänker ni hädanefter lägga bort er värja och bli en fredens man, eller fruktar ni för att er kärlek är till den grad svag och obeständig att den ej förmår utstå profvet af några månaders skilsmessa? Tala, min herre, tala, och om jag skall bringas till förtviflan, så låt mig åtminstone få tid till att vänja mig vid tårarne. HSanningen att säga, har jag gjort er den äran att tilltro er mera själsstyrka än ni nu visar. Vill ni, innan ni reser, ingifva mig den tanken om er, att ni liknar asplöfvet, som darrar vid minsta fläkt, eller är ni rädd för att jag skall glömma er? Renaud svor på att, om han också måste