-— TOR
— Öch ers majestät åter tycker om honom
vida mera än han förtjenar, genmälde herr de
la Guerche.
Konungen antog en stolt min.
— Om dessa ord icke kommit från en väns
mun, yttrade han, skulle jeg svara, min kärc
grefve, att jag ensam utser föremålen för mir
tilgifvenhet.
— En qvinna, för hvilken ers majestät med
allt skäl kan hysa det mest oinskränkta för
troende, och som bad för Gustaf Adolf der
dag då flottan lemnade Sveriges kust, tyckte
icke heller om hertigen af Sachsen-Lauenburg
Behöfver jag väl nämna att det är Margarete
jag menar?
Konungen spratt till.
— Ab, Margareta hav sagt det äfven fil
er! utropade han. Ja, jag vet att Frans Al
brecht alltid ingaf henne en oförklarlig afsky
Ingen af min omgifning tål den stackars her
tigen, men han är min barndomsvän, och jag
har en gång grymt förnärmat honom...
— Tror då ers majestät, att han glöm
denna förolämpning?
— Jag kommer sjelf ihåg den och kan der
för icke undra öfver att äfven han ibland tän
ker derpå. Ack! min första pligt är att gör
allt hvad jag förmår, för att utplåna hvarj
spår af denna skymf?
Gustaf Adolf gick ett par hvarf omkrinj
golfvet.