-— TOR — Öch ers majestät åter tycker om honom vida mera än han förtjenar, genmälde herr de la Guerche. Konungen antog en stolt min. — Om dessa ord icke kommit från en väns mun, yttrade han, skulle jeg svara, min kärc grefve, att jag ensam utser föremålen för mir tilgifvenhet. — En qvinna, för hvilken ers majestät med allt skäl kan hysa det mest oinskränkta för troende, och som bad för Gustaf Adolf der dag då flottan lemnade Sveriges kust, tyckte icke heller om hertigen af Sachsen-Lauenburg Behöfver jag väl nämna att det är Margarete jag menar? Konungen spratt till. — Ab, Margareta hav sagt det äfven fil er! utropade han. Ja, jag vet att Frans Al brecht alltid ingaf henne en oförklarlig afsky Ingen af min omgifning tål den stackars her tigen, men han är min barndomsvän, och jag har en gång grymt förnärmat honom... — Tror då ers majestät, att han glöm denna förolämpning? — Jag kommer sjelf ihåg den och kan der för icke undra öfver att äfven han ibland tän ker derpå. Ack! min första pligt är att gör allt hvad jag förmår, för att utplåna hvarj spår af denna skymf? Gustaf Adolf gick ett par hvarf omkrinj golfvet.