Nå, men polisen tog väl reda på ger ningsmannen?X Jo, det kan herrn inbilla sig! Nej minsann! Poliskonstapeln gick ju till fots; men åkaren — si han åkte han!4 Vi äro ej någon vän af polisinstitutionens allt för enorma utveckling, utan hysa fortfarande den åsigten, att sagde kår helst borde förblifva liten men god. Emellertid kunna vi i betraktande af åkarnes sätt att Cköra i väg, ej underlåta att önska, det vederbörande ville organisera ett polisdetachement af åkande konstaplart, hvilka åtminstone kunde göra den nyttan, att de vid förefallande behofetablerade kappkörning med åkarne. Olyckshändelser af nu ifrågavarande slag repetera sig, som sagdt, ständigt. Och det må nu vara hur sant som helst, att hr Stockholm, trogen sin vana att ej gå ur vägon, i många fall sjelf är skulden till hvad som timar; men hrr åkare resa dock ingalunda sin väg genom lifvet klanderfria. Vi hafva ofta förvånats öfver den snabbhet, med hvilken de färdas utför Götgatsbacken och hela vägen nedåt ända till Slussen. Slikt öfverdådigt körande är inom andra städer förbjudet ; och vår vän och gynnare, possessionaten baron X. i Skåne, hvilken har präktiga vagnshästar och alltid säger, att man bör köra med jemn fart uppför en backe, men ej skena med ekipaget, då vägen bär nedför, skulle bestämdt anse det vara illa kördt. Han har ingen synnerlig omvårdnad om sina frälsebönders lif och lemmar, men skulle gräma sig till döds, om han, genom att köra som en skojare råkade att lemlästa någon af godsarna, Dock — vi hinna ej för denna gång säga mer om hr Stockholm. Han skulle stiga ansenligt i våra sympatier, om han bemödade sig om ett raskare, men ändock humant framåtskridande. Och sjelf skulle han tvifvelsutan finna med sin fördel förenadt, att hans presterskap och hans åkare komme att ömsesidigt utbyta åsigter, hvarigenom de förra kunde bli mindre reaktionära, de senare mera sansade medborgare. —th— äte 6 Gro sosse 4 Ö—om FÖF-osmEc Oe HmEåpot GT Gm—----rr—H-— e-—em—4H-4——m,ume AE FT UR RTRIE RO 4 ROR Å