VA nn — Har du glömt mig? Jag är Magnus och betalar dig nu skulden från Carlskrona. Mins du den gamle ryttaren? En outsäglig förskräckelse afspeglade sig i Frans ansigte; han sträckte ut armarne och gjorde förtviflade ansträngningar, för att slita sig lös, men Magnus höll fast honom fortfarande lika hårdt, och då han ändtligen släppte sitt tag, återstod af Frans endast ett lik. — Öga för öga och tand för tand, sade Magnus, under det han strödde litet halm öfver liket. Nu då jag undangjort arbetet med mannen, skall jag taga itu med hästarne. Han framtog sin dolk och afskar bukgjordarne till allra största delen, så att endast en svag tråd höll dem ftillhopa, hvilken tråd skulle brista vid ryttarnes första försök att stiga till häst. — Be, nu kan jag vara lugn, hvad den här sidan angår, tänkte han och gick långsamt ut ur stallet. Utan att förlora en minut, begaf han sig derpå direkte till fröken de Souvignys rum. Han fann den unga damen ligga klädd på sängen. — Väck genast fröken de Pardaillan, sade han; inom en timme måste vi sitta till häst. Med samma skyndsamhet väckte han de tre eller fyra betjenter, som han kunde lita på, och ett ögonblick sednare voro alla på benen. Två af dem ledde i all tysthet de utaf den