VA nn
— Har du glömt mig? Jag är Magnus och
betalar dig nu skulden från Carlskrona. Mins
du den gamle ryttaren?
En outsäglig förskräckelse afspeglade sig i
Frans ansigte; han sträckte ut armarne och
gjorde förtviflade ansträngningar, för att slita
sig lös, men Magnus höll fast honom fort-
farande lika hårdt, och då han ändtligen
släppte sitt tag, återstod af Frans endast
ett lik.
— Öga för öga och tand för tand, sade
Magnus, under det han strödde litet halm öf-
ver liket. Nu då jag undangjort arbetet med
mannen, skall jag taga itu med hästarne.
Han framtog sin dolk och afskar bukgjor-
darne till allra största delen, så att endast en
svag tråd höll dem ftillhopa, hvilken tråd
skulle brista vid ryttarnes första försök att
stiga till häst.
— Be, nu kan jag vara lugn, hvad den här
sidan angår, tänkte han och gick långsamt ut
ur stallet.
Utan att förlora en minut, begaf han sig
derpå direkte till fröken de Souvignys rum.
Han fann den unga damen ligga klädd på
sängen.
— Väck genast fröken de Pardaillan, sade
han; inom en timme måste vi sitta till häst.
Med samma skyndsamhet väckte han de tre
eller fyra betjenter, som han kunde lita på,
och ett ögonblick sednare voro alla på benen.
Två af dem ledde i all tysthet de utaf den