-—-—-— AV -—-—
Allt detta yttrade Thecla i den naturligaste
ton; ibland var hennes röst så mild och hjert-
lig, ibland smålog hon, ibland frambröto klara
tårar ur hennes ögon; hon var verkligen för-
tjusande. Adriennes sista misstankar voro nu
förjagade.
— Vi fara till Berlin, svarade Diana.
— Och hvad skola ni göra i Berlin?
— Uppsöka drottningen af Sverige, som
vistas hos sin far, kurfursten.
Baronessan Igomer slog ihop händerna.
— Och man för er till Berlin, för att träffa
drottning Eleonora? sade hon; men .det är
väl fjorton dagar sedan hon reste derifrån.
— Fjorton dagar! utropade på en gång
Adrienne och fröken de Pardaillan.
— Kanske tjugu. Huru kan det komma
sig att man ej underrättat er derom? Kur-
fursten fruktar att hans land snart nog skall
bli en skådeplats för kriget, och på det cj
hans högt älskade dotter måtte behöfva be-
vittaa de ohyggliga scener, som sålunda med
temlig sannolikhet skola uppföras i närheten
af hans hufvudstad, har han låtit aflägsna
henne från Bitt hof.
Adrienne och Diana betraktade hvarandra.
— Detta var en ledsam nyhet, sade fröken
de Souvigny. Vet ni då, fru baronessa, till
hvilken stad drottningen rest?
— Man har talat om Frankfurt ander
Oder, om Magdeburg, om Königsberg till och
med ... Men jag skall söka skaffa mig närmare