-—-—-— AV -—-— Allt detta yttrade Thecla i den naturligaste ton; ibland var hennes röst så mild och hjertlig, ibland smålog hon, ibland frambröto klara tårar ur hennes ögon; hon var verkligen förtjusande. Adriennes sista misstankar voro nu förjagade. — Vi fara till Berlin, svarade Diana. — Och hvad skola ni göra i Berlin? — Uppsöka drottningen af Sverige, som vistas hos sin far, kurfursten. Baronessan Igomer slog ihop händerna. — Och man för er till Berlin, för att träffa drottning Eleonora? sade hon; men .det är väl fjorton dagar sedan hon reste derifrån. — Fjorton dagar! utropade på en gång Adrienne och fröken de Pardaillan. — Kanske tjugu. Huru kan det komma sig att man ej underrättat er derom? Kurfursten fruktar att hans land snart nog skall bli en skådeplats för kriget, och på det cj hans högt älskade dotter måtte behöfva bevittaa de ohyggliga scener, som sålunda med temlig sannolikhet skola uppföras i närheten af hans hufvudstad, har han låtit aflägsna henne från Bitt hof. Adrienne och Diana betraktade hvarandra. — Detta var en ledsam nyhet, sade fröken de Souvigny. Vet ni då, fru baronessa, till hvilken stad drottningen rest? — Man har talat om Frankfurt ander Oder, om Magdeburg, om Königsberg till och med ... Men jag skall söka skaffa mig närmare